Vet inte varför, men just nu är det extra jobbigt. Saknaden och tomheten som alla mina älskade djur lämnat är stor… Enorm… Det är alltid jobbigt när man blir av med ett älskat djur. Det är nog så jobbigt att behöva sälja dem (saknar alla hästar jag sålt: Wonderful Lady, Natasha, Eko Santa Catalina, Daiko och Flash), men när de dör är det ännu värre och dör de dessutom i förtid och/eller på ett hemskt sätt är det ÄNNU värre.

Ludde är den absolut största – och värsta – förlust jag någonsin upplevt. Jag kommer aldrig komma över det och aldrig sluta hata mig själv för det som hände. Min bebis… Hur kunde jag vara så dum?! Jag hade världens bästa hund (mer eller mindre den perfekta hunden!!) och på grund av min dumhet är han död. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Mitt hjärta är i tusen bitar och det kommer för alltid finnas ett stort – enormt – hål som aldrig kommer fyllas eftersom den delen av mig dog med honom.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom säkert ett hundratal gånger. Varje gång jag ser Gizmo tänker jag på Ludde och jag kan inte låta bli att jämföra dem HELA tiden! Ludde gjorde aldrig si – Ludde gjorde så – Ludde hit och Ludde dit. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt! Ibland tänker jag så mycket på honom och pratar så mycket om honom att det känns som om han fortfarande lever… Ludde blev påkörd och dog den 10 september 2010. Han blev bara lite mer än ett år och min enda tröst är att det gick så fort att han inte ens hann märka något eller lida något.

En annan hemsk förlust var mitt marsvin Snufsan som betydde oerhört mycket för mig och som tyvärr dog på ett smärtsamt sätt som fyraåring den 29 maj 2008. Vi tror hon hade cancer i magen (hennes mamma dog också ung) och hon dog i magplågor innan vi hann ge henne veterinärhjälp.

Fiffi… Älskade Fiffi… Underbara, snälla, goa, bussiga, tappra, duktiga Fiffi… Som jag och hon kämpade. Så länge. Så hårt. Det är inte rättvist!!! Det är fruktansvärt att hon fick lida så mycket, genomgå så många smärtsamma behandlingar, opereras två gånger, stå på boxvila i tre månader för att sedan ändå få tas bort den 13 februari 2010 som nybliven sexåring…

Och allt arbete jag lade ner… Mockade en gång i halvtimmen (förutom ett fyra timmars uppehåll på natten) den första månaden. Därefter med lite längre mellanrum, men ändå många, många gånger varje dag. Resor till djursjukhuset tre gånger i veckan de perioder hon inte stod där. Behandling minst tre gånger om dagen på de tre icke-opererade hovarna tills de hade läkt samt på den opererade hoven bandagebyte varje dag. Allt vi provade – beprövat som experimentellt… Och allt kostade ju givetvis också. MYCKET. Jag var helt utmattad och kunde inte förstå hur hon kunde hålla humöret uppe trots allt detta? Vilken fantastisk häst!!

Den 12 februari 2011 blev hon så dålig att hon hon knappt ville stå och när hon gjorde det gick hon på tre ben. Jag ringde ut jourveterinär som dock inte ville ta beslutet att ta bort henne utan gav istället smärtstillande som räckte över natt så att vi kunde åka till kliniken dagen därpå – vilket vi gjorde. Hon var så underbar. Så tapper. Hon hoppade upp på transporten på tre ben…. Fantastiska varelse… Och när vi kom fram till kliniken och hon såg att vi var där var det som om hon tog en lättnadens suck. Som om hon visste vad som väntade. Hon blev så avslappnad – nästan glad upplevde jag henne som… Som om hon visste att hon kämpat färdigt. Den 13 februari 2010 avslutades hennes lidande. Hon var en nybliven sexåring.