En av mina favoritbilder (trots den dåliga kvaliteten). Jag och Alice, nyårsafton 2010. Jag saknar faktiskt inte ridning i allmänt särskilt mycket, men jag saknar att rida HENNE! Hon är verkligen underbar att rida.
💖
One of my favourite pictures (despite the poor quality). Me and Alice, new years eve 2010. I actually don’t miss riding in general all that much, but I do miss riding HER! She is truly wonderful to ride.
Ska vi gissa (och hoppas) på att det blir en vältravande isabell-skäck (palomino pinto)? Gärna med Monys härliga ”sooty-nyans”! Håller tummarna för att det växer en fin blivande show- och körhäst, med samma fina temperament som föräldrarna, i Monys (alldeles för runda) mage!
Jag fick ett nostalgi-ögonblick idag och kom tänka på min underbara ponny Wonderful Lady. Lady var min allra första egna häst och jag kunde inte vara en lyckligare fjortonåring!
Hon var bara tre år när jag köpte henne, så jag fick utbilda henne själv – vilket alltid har varit det som jag älskar mest med ridning.
Hon var (är) en fantastisk hopphäst (OK – hopponny) som hoppade allt som jag styrde på – oavsett hur hindret såg ut, eller hur högt det var. Det blev minst rosett på varje tävling!
Efter mycket arbete så blev hon riktigt fin i dressyren också. När jag (tyvärr) sålde henne som sexåring så var hon väldigt mjuk, följsam, elastisk och reglerbar. Vi kunde till och med göra halvbra galoppiruetter!
Jag saknar henne jättemycket och önskar att jag inte hade behövt sälja henne.
Hittade några bilder som jag hade tagit när jag var ute och red Alice i skogen. Jag saknar tiden då jag kunde hålla igång henne ordentligt och kunde rida ut och bara njuta utan att hon gjorde något som helst ”dumt”.
Nu kan jag inte jobba henne tillräckligt hårt för att hon ska fungera väl att rida ut på istället för som det är nu: risken för urballning är mycket stor. Jag rider därför inte ut alls just nu för både min och hennes säkerhet.
Idag skulle världens bästa hund ha fyllt fem år… Grattis på födelsedagen ~ Älskade Ludde! Du är oändligt saknad, min fina pojke!
Åh, vad härligt detta ridpass var! Kallt, men helt klart värt det då Stumpan gick super. Saknar att kunna rida henne ”ordentligt”. Längtar tills vi har kommit igång mer och stärkt henne med sjukgymnastik. Då kommer jag förhoppningsvis att kunna ha henne som dressyrhäst samt fortsätta utvecklas inom akademisk ridkonst.
Någon hoppning blir det ju aldrig mer, men det gör inget. Jättetråkigt – riktigt ledsamt – men, bara att kunna rida henne överhuvudtaget är ju underbart!
Idag är ingen rolig dag… Idag är en hemsk dag… Idag fick vi ta farväl av Alices halvsyster Cap Roszania. ”Rosie” var min syster Ninas uppfödning, hennes bebis, hennes ögonsten…
Rosie, Alice & deras mamma Sita (Cap Szantina)
Rosie var, precis som Alice och deras mamma ”Sita”, en snäll och mysig tös. Hon hade en fantastisk trav och hade kunnat gå långt inom dressyr eller kanske till och med dressyrkörning då hon var jättefin att köra!
Men, ödet ville annorlunda…
I tre av fyra hovar hade hon artrit, lösa benbitar i hovlederna/ledkapslarna samt en (eller var det till och med flera?) avsprängningsfraktur(er). Det fanns ingenting att göra mer än att befria henne från lidande…
Så fruktansvärt orättvist på ett ungt (9 år), fint och lovande sto med fantastisk stam (Rotspon – Cap Calando – Capitol I – Cor de la Bryère)…
Så otroligt hemskt för Nina… Hon förtjänar verkligen inte detta! Hon har inte gjort någonting annat än att ta väl hand om Rosie. Hon har gjort allting rätt från början till slut…
Rosie tillsammans med Ninas gamle trotjänare Baron Pride
Jag är så otroligt ledsen för din enorma förlust, Nina. Jag kommer att göra allting för att hjälpa dig igenom denna svåra tid. Du vet var jag finns… Jag älskar dig! ❤
Farväl för alltid, vackra, goa Rosie…
Fick syn på den här bilden som jag hade lagt upp på Facebook och fick väldiga nostalgikänslor. Det är många minnen som ploppar upp – både bra och dåliga.
Vila i frid älskade Natasha!
Åh, vad jag saknar Blixten… Underbara, mysiga kelgris…
Hahah – checka in mössan!!!
Jag saknar min goa gubbe… Underbara Blixten (Flash)! Jag måste åka och hälsa på honom någon dag! Han står ju inte alls långt ifrån mig (löjligt nära, faktiskt), men eftersom jag inte har körkort så blir det inte av eftersom någon i så fall skulle behöva köra mig. Jag får tigga!
Kollar på fölbilder på Alice och åååhhh vad söt hon var min prinsessa! Jag blir ju inte lite fölsjuk när jag ser bilderna! Ja, hon är ju givetvis jättesöt nu, men som föl… Föl är ju bara för bedårande!
Jag gjorde det stora misstaget att kolla på min hyllningsvideo till Fiffi så nu har jag gråtit i över en timme och kan således inte sova. Det har gått lite mer än två år sedan vi fick ta bort henne – när ska smärtan lindras? Det gör fortfarande lika ont. En hyllningsvideo till Ludde har jag inte ens klarat av att göra än eftersom det gör så ont att det känns som om mitt hjärta ska sprängas.
Hittade några gamla filer som jag inte hade gjort någon video av. Det var filmat den 18 mars 2009 när jag galopperade med Alice för första gången. Det var även första gången som vi travade över bommar. Så jag gjorde en liten video och lade upp på YouTube! Varsågoda:
Videon går att se i HD 720p
Visst var hon en duktig liten skrot? Hahah, så raggig och söt! Alla har vi varit barn i början, men jag älskar verkligen hennes egenbalans – sättet hon kan bära sig på och använda sin kropp, trots ryttare! Många unghästar blir lätt framtunga, ”stela”, ”älgar på” och så vidare (och det kan hon bli när hon blir riktigt trött). Nu var det i och för sig inte det bästa underlaget så hon fick ju lite problem på vissa ställen där underlaget blev lite tungt, men man ser ändå att där underlaget är helt OK så bär hon sig helt naturligt, trots att detta var första galoppen under ryttare och att hon inte varit riden särskilt många gånger.
Dacke hade inte någon bra egenbalans som unghäst (egentligen inte så bra som vuxen heller, man måste rida honom till korrekt balans). I galoppen blev han en framtung älg! Det var ”ur vägen – här kommer vi” i ridhuset eftersom han inte för sitt liv kunde samla galoppen och få upp framdelen (eller rättare sagt kunna sätta sig på bakdelen), vilket gjorde honom väldigt ”stel” och tungriden under ganska lång tid innan vi till slut jobbade oss till rätt arbete.
Han har ju exteriören emot sig i detta fallet. Han har ju korta framben/långa bakben och är rejäl i bog och bringa – så lite som en bulldog blir en sådan häst naturligt framtung (det är ju i och för sig alla hästar, de lägger ju naturligt mer vikt på frambenen än bakbenen). Men, som sagt – sedan blev det ju bra!
När jag var runt tolvårsåldern (med andra ord runt 1994) började jag som hästskötare i ett stall med galopphästar. Jag var där i ganska många år, dock var det lite till och från när jag blev äldre under de två åren som jag hade Lady, gick på gymnasiet i en annan kommun och sedan åkte till Flyinge för att jobba. Den sista perioden jag var där var nog runt 2000-2002 eller något sådant. Så det blev alltså till och från under sex till åtta års tid.
Min absoluta favorithäst under de åren var Caleman (kallades för Calle). En underbar häst att hålla på med och att rida. Fantastiskt härlig galopp, kändes som om han inte ens rörde marken utan svävade på moln. Den enda häst jag suttit på som hade ännu mer härlig galopp var Fiffi som hade en galopp som gav en känsla utan dess like.
När Calle fick avsluta sin karriär som galopphäst när han ådrog sig en senskada fick jag erbjudandet att köpa honom. Men, jag hade absolut inga ekonomiska möjligheter att göra det så jag fick med gråten i halsen se på när han såldes till en annan och jag fick aldrig mer återse honom. Han blev en riktigt bra ridhäst som de tävlade i både dressyr och hoppning. Tänker fortfarande på honom då och då. Underbara häst!
På ovanstående bild ser ni varmblodstravaren Thotte Crick med mig på ryggen. Bilden är från hösten 1997 om jag inte missminner mig. Thotte var en häst som stod i samma stall som Lady (Wonderful Lady – min första ponny) och jag fick rida honom när jag ville eftersom ägaren aldrig gjorde någonting med honom. Thotte var duktig på att hoppa. Vi hoppade 1.25 på träning och tävlade 1.10 ett par gånger med bra resultat.
På bilden ser ni trettonåriga jag med den lille, söte och riktigt bus(s)ige Pontus Pilatus. Han är (var?) en korsningsponny. Tror det var shettis, russ och islänning. Möjligtvis kan det varit en tredje ras inblandad, men jag vet inte. Pontus stod i ett stall där jag och min äldsta syster Heidi var skötare på främst Pontus, men även stallägarnas andra hästar: halvbloden Lizette och Bonzo (Off topic: Bonzo var superhärlig att rida).
Vi körde honom mest, men ibland blev det lite ridning också. Som ni ser är längden på mig jämfört med storleken på honom långt i från optimal – därav den sporadiska ridningen. Jag vägde dock inte mycket på den tiden. Låg och pendlade mellan 45-50 kg. Vi var för skojs skull med på en klubbhoppning med jultema och vi kom runt felfritt. Duktig skrutt! Det var nog antingen den sista gången eller en av de sista gångerna som jag red på honom. Efter det blev det bara körning tills stallägarna flyttade och – givetvis – tog med sig sina hästar.
Tänkte börja med en ny typ av inlägg här på bloggen, eller ja… Inlägg av gammal typ kanske jag ska säga då kategorin heter NOSTALGI. Jag kommer under denna kategori att publicera bilder från förr.
Här kommer första bilden i denna kategori:
Bilden är från 1992. Jag är tio år och är på ett ridläger i Finspång. Jag poserar (snyggt va? Hahahah) ihop med min ridlägerponny Matilda. Hon ser jättestor ut, men var bara runt 140 cm i mankhöjd. Hon var SÅÅÅ lat och att jag nästan fick sitta i spagat för att kunna sitta på den breda ryggen gjorde det inte direkt lättare för mig att använda skänklarna på rätt sätt. Hon var dessutom inte den bussigaste ponnyn att hålla på med heller då hon var väldigt egensinnig.
Jag fick alltid ta hjälp för att kunna sadla henne för först fick jag inte ner sadeln från hängaren som satt jättehögt upp, sedan fick jag inte upp den på hennes rygg och när den väl var där spände hon upp sig så mycket att jag inte kunde spänna sadelgjorden. Kort sagt: inte den mest ideala ridlägersponnyn för mig, men man lär sig alltid någonting med alla hästar. Tråkigt bara att man inte ska få ha roligt på ett ridläger. På en veckas ridläger ska man ju ha roligt, inte bråka med en enveten ponny.
Feelgood Miniatures 