Jag drömde om Fiffi i natt. Drömmen i sig var härlig, jag var så glad och Fiffi också. Hon var fortfarande inte helt frisk i drömmen, men vi hämtade hem henne från djursjukhuset och allt infekterat var borta och det var bara läkningen kvar. Det var underbart att få se henne igen på ett sådant levande sätt.

Men sedan vaknade jag. Det är då smärtan kommer. Sorgen som väller över en när man inser att det bara var en dröm och att jag i verkligheten aldrig någonsin kommer att få se henne igen. Jag kommer aldrig att få känna hennes underbara kaninpäls igen. Kommer aldrig mer att få se de underbara miner hon kunde göra. Jag kommer aldrig någonsin mer att få uppleva den fantastiska känslan av att rida henne – speciellt galoppen som kändes som om man svävade fram på moln. Hon hade den mest underbara galopp jag någonsin känt och då har jag ändå ridit många hästar av olika raser, åldrar och utbildningsståndpunkt. För att inte tala om hur otroligt mjukt hon hoppade.

Jag kommer aldrig att få träffa denna underbara personlighet igen. Och OJ vilken personlighet… Hon var verkligen underbar! Alla som träffade henne charmades! Hon var bland annat djursjukhuspersonalens favorit. Och vetskapen om detta – att jag aldrig mer kommer att få uppleva något av detta igen – skapar en känsla inom mig som blir i det närmsta outhärdlig. Precis som förlusten av Ludde. Jag måste emellanåt inbilla mig att de fortfarande lever, bara att de inte är hemma just nu, för om jag inte gör det… Ja… Den som förstår vad jag menar förstår, den som inte förstår vad jag menar kan nog aldrig göra det förrän de upplevt det själva.

Talesättet ”Tiden läker alla sår” stämmer inte riktigt. Inte för mig. Den 13 februari kommer det att ha gått två år sedan Fiffi fick tas bort. Men för mig känns det fortfarande som om det var förra veckan. Smärtan är lika verklig. Lika stor. Lika överväldigande. Lika outhärdlig. Att det kan göra så ont…