Jag vill börja med att förvarna om att detta blir ett långt inlägg. Och då menar jag riktigt långt!! Är imponerad om ni orkar läsa – haha! Hur som, här kommer uppsatsen om lördagens ridning.

I lördags red jag Alice sent på kvällen. I mörkret. Och glömde pannlampan. Smart. Tur att det är snö ute för annars hade jag fått vända tillbaka till stallet för jag ser verkligen INGENTING i mörker då jag knappt har något mörkerseende (är någonting i ögat som orsakar det, kommer inte ihåg vad det heter för det var snart fyra år sedan som optikern hittade felet).

Det var långt ifrån det bästa ridpass vi haft. Ja, för det första var det ju mörkt, kallt, blåsigt och värdelöst underlag. Sedan började ridturen med att grannens hästar ”ballade ur” precis när vi närmade oss. Jag var helt övertygad om att Alice skulle hänga på ”urballandet”, men hon ryckte bara till lite och stod still och tittade på dem (dock var hon spänd). Red sedan vidare och hon var fortsatt spänd – vilket hon ju kan vara ibland, speciellt när hon inte gått regelbundet, det är mörkt och blåser.

Men, det var även någonting ovanligt ”fel” på henne. Hon gick hela tiden högerställd – även i skritt på fri tygel. Först trodde jag att det var att hon ville ha koll på skogen (som var belägen till höger), att hon kanske hörde rådjur, älgar och så vidare. Men, sedan när jag kortade tyglarna och försökte vänsterställa henne så gick det inte. Hon totalt spjärnade emot, någonting som aldrig hänt förut (vad jag kan minnas i alla fall).

Jag red på hackamore, men det har hon ju fungerat bra på förut. Nu var det någonting som inte var som det skulle och jag funderade på om hon kanske sträckte eller överansträngde högersidan i fredags när jag longerade henne och hon brallade i snön och därmed inte kunde stretcha ut högersidan. Så, jag jobbade på att lossa högersidan och det fungerade bitvis, men så fort hon fick chansen så högerställde hon sig själv.

Jag höll på länge i skritt och trav, med böjda spår, öppna, övergångar, ställning, motställning och så vidare. Till slut tyckte hon att det blev så jobbigt att hon tvärnitade och vägrade röra sig en tum. Jag tog tag i ena tygeln och väntade ut henne, till slut gav hon med sig och rörde på sig igen. Men, sedan när jag krävde ställning så spjärnade hon emot igen och stannade ytterligare en gång och sedan en tredje gång. När jag efter det fick någorlunda resultat (trots att det ändå inte helt bra) så avbröt jag arbetet.

På tillbakavägen – när jag kom fram till staketet på våra hagar – så kom givetvis Dacke i full galopp och ställde sig och stegra och ”hoppa”. Då kom tankarna igen på att ”jaha, nu kommer hon garanterat att balla ur!” Men, hon reagerade bara som hon gjorde i början på passet – ryckte till och stannade. Försökte sedan skritta vidare, men kom inte mer än två skrittsteg innan Dacke satte igång igen och Alice återigen spände sig och stannade.

Sedan samma sak igen två gånger till och efter det satte Dacke av i full galopp till Tyra som stod i andra änden av hagen – i ligghallen. Då hoppades jag på att han inte skulle komma tillbaka och försökte skynda på lite. Men, då hämtade han helt enkelt bara Tyra och sedan kom de bägge två farandes i full fart. Men, återigen så skötte sig Alice jättefint! Stor puss och kram till min älskade ögonsten att hon höll sig på mattan. Hon kunde ju lika gärna satt igång och bralla och skena hon med!

Väl tillbaka i stallet masserade jag henne länge och stretchade henne ordentligt och sedan på med Back on Track-täcket och i går var hon sitt vanliga jag igen! Inga problem med ställning åt något håll, utan mjuk och fin. Jag vet fortfarande inte till hundra procent vad som var felet i lördags, men största delen måste varit en stelhet i högersidan. Men, jag funderar också på om hon även protesterade lite mot hackamoret? I måndags red jag på bett och hon var mjuk och fin. I går red jag med bett och hon var mjuk och fin. Eller, så var det bara en tillfällighet – jag tror ju mest på stelhet för annars borde hon ju spjärnat åt bägge håll. Tycker man ju i alla fall.

På bilderna ser ni förresten lördagens ”outfit” – brunt och beige träns med beige fårskinn och mässingdetaljer, brun sadelgjord med beige fårskinn, beige schabrak med ljusgrönt/khakigrönt (vad i hela världen heter nyansen? Jaja, ni ser ju själva) kantband och guldpasspoal och benskydd i ljusgrönt/khakigrönt med beigeaktig ”fodring”.

Efter att jag tog bilderna insåg jag att det kan ju vara en idé med reflexer, så jag gick in igen och satte på reflexbrösta, reflexridtäcke, benreflexer (bak, i fram når de inte runt skydden) och reflexboots i fram.

Oj, oj, oj. Jag förvarnade ju om långt inlägg! Heder åt dem som orkade sig igenom hela texten.

Alice har vuxit på alla håll och kanter. Jag får spänna ut grimmor, nosgrimmor går nätt och jämnt att spänna, pannbanden måste jag lossa från käkremmen för annars är de för trånga, hovarna kräver boots av XL och XXL, sadelgjordar på 140 är i tajtaste laget (räcker INTE när hon är fet, men funkar när hon är ”som hon ska”), men det är på gränsen och ja… Kolla dessa benskydd som är storlek full/large (bootsen är xfull):

Många saker passar fortfarande, men en del är verkligen på gränsen att jag kan använda och en del inte alls. Fick ju sortera ut flertalet täcken som hon kunde ha i somras, men inte längre kan ha då de blivit för korta och/eller för tajta runt halsen. Hon håller verkligen på att utveckla sin maffiga snart (?) fullvuxna kropp – vilken verkar bli en kopia av både sin mor och far. Måste dessutom klippa henne snart för hon har fått så tjock päls att tränset och grimmorna sitter ännu tajtare. Jag vet, det låter löjligt – men, det är faktiskt sant!