Det var en jättehärlig dag idag med en topptemperatur på runt sju plusgrader! Hästarna har njutit i fulla drag och har mest stått och solat sig och betat gräs nu när snön till största delen har försvunnit. Så, när jag såg att höburen var tom så bestämde jag mig för att inte fylla upp den utan låta hästarna gå på skattjakt istället! Jag har i omgångar spridit ut hö i små, små högar lite här och var så att hästarna får leta efter det. Det blir en sysselsättning, förlängning av ättiden och det blir dessutom mer som att de betar än att bara stå och mumsa i sig hö.

Nu är Alices bakben smala igen (viss svullnad vid kotorna kvar, dock). Igår hade de ju svullnat upp rejält, men all den svullnaden har gått ner nu. Åh, vad skönt. Men, samtidigt betyder ju detta att det förmodligen föreligger en stor risk att det kommer att fortsätta så: bättre – sämre – bättre – sämre. Precis som det var förra gången. Jag hade ju hoppats på att det bara skulle bli bättre, bättre, bättre – BRA! Men, men. Man kan inte få allt här i livet.

Som vanligt är det så att jag inte ska säga att det går bra – för då går det dåligt.

Alices ben såg bättre ut igår på förmiddagen, men på kvällen när jag skulle behandla henne så var de mycket sämre! Jag såg genom fönstret på dagen att hon galopperade en sträcka från ute i hagen och ner till Olle som stod vid höburen. Senare såg jag henne stå och dra ut hö och sedan kasta omkring på det och stå och flänga med huvudet. Jag antar att hon har en hel del överskottsnergi och därmed har hon säkert busat en del under dagen och det var väl säkert det som orsakade försämringen.

Bägge bakbenen hade svullnat upp igen och till råga på allt hade klantfian gått och skaffat sig ytterligare en ny liten skada. På insidan av vänster framben har hon sparkat sig själv – igen. Såret i sig är inte speciellt stort, men det är svullet runtom. Nedrans häst!! Bilder på benen kommer i ett senare inlägg

Söta stumpan som väntar på att jag ska fotografera färdigt inför nästa steg i behandlingen av benen.