Alice har i flera dagar legat på gränsen till feber och även snäppet över gränsen. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken? Feber är ju inte bra för det betyder ju att någonting är fel – vilket jag i och för sig redan vet: hon har ju en stafylokockinfektion. Men, kan det vara ett bra tecken? Kan det betyda att kroppen jobbar på för fullt för att kämpa mot infektionen? Om det fortsätter får jag ringa veterinären och se vad de säger. Hon kanske behöver en ny kur med Metacam eller kanske antibiotika.

Än så länge är hon inte allmänpåverkad, men hon kan ju inte ridas. Jag ville ändå aktivera henne lite så jag promenerade lite med henne. Det blev inte någonting märkvärdigt, men i alla fall tio minuters strosande. Bättre än ingenting?

Bilden är från ungefär ett år sedan

Vedervärdiga bakterie som kan orsaka hemska infektioner som är svåra att bli av med. Det kräver stor noggrannhet, renlighet och försiktighet att behandla infektionen. Handskar och handsprit är ett måste eftersom infektionen smittar mellan människa och djur. Det tar oftast lång tid att komma till rätta med infektionen och det vill givetvis även till att man ser till att hästen mår bra i övrigt för att dess immunförsvar ska orka kämpa emot också.

Staphylococcus Aureus finns naturligt i den mänskliga normalfloran hos 25-30% av befolkningen (frekvensen hos djur vet jag inte, men läste någonstans att det oftast är vi människor som smittar djuren). Oftast orsakar den inga problem (givetvis, annars skulle ju alla dessa människor ha Aureus-infektioner hela tiden), men ibland kan alltså infektioner bryta ut.

Veterinärerna har inte kunnat ge mig något bra svar på vad det är som orsakar utbrotten hos Alice, men bägge gångerna som Alice har fått det så har det varit strax efter sparkskador. Det gör ju inte saken bättre att hon skaffar sig nya under behandlingstiden heller! Vissa djur och människor är dessutom mer infektionskänsliga än andra och Alice får ju lätt mugg och även strålröta så hon är väl predisponerad att få även allvarligare infektioner.

Jag är också infektionskänslig och jag tror att jag denna gång fått ett lättare utbrott av Aureus-infektionen då jag fått stora och små utslag i både ansikte och på armar av en typ som jag inte har fått förut. Jättekul… Inte. Även på mig verkar det vara svårbehandlat, men jag hoppas på att bli av med det fort, för det är inte kul att se ut så här.

Infektionen är bedragande också för den går väldigt upp och ner i det avseende att det ena stunden ser ut att vara nästan helt borta, medan nästa dag har nya små och/eller stora utslag brutit ut som är mer eller mindre envisa att komma till rätta med. Håll tummarna att vi blir av med detta snabbare än förra gången som tog ett halvår att bli av med helt och hållet.

Alla bilder i detta inlägg är från den nuvarande infektionen. Den förra som hon hade vintern 2009-2010 var mycket värre och orsakade att hon blev skinnflådd på alla fyra benen. Det var fruktansvärt!