Hon må ha en stafylokockinfektion och hon må ligga runt febergränsen flera dagar på raken, men hon verkar då inte må särskilt dåligt av det!

Det blåser visserligen mycket (och ganska kallt), men temperaturen är ändå så pass lagom att Alice får njuta naken i solen några timmar. Det verkar hittills vara uppskattat.

Tidigare i veckan hade jag ”stora” planer för helgen där jag hade tänkt att både rida och lastträna – med körning denna gång. Det har inte blivit någonting av det dels på grund av att hon legat på febergränsen i flera dagar (hon är dock inte allmänpåverkad utan sitt vanliga, glada jag. Så än så länge har hon inte varit i behov av mediciner) och dels för att jag själv inte har mått så bra de senaste dagarna. Sedan så har Magnus inte haft tid att hjälpa mig heller och jag kan inte komma vidare i lastträningen (eller ja – lastnings/åknings-påminnelsen får jag väl egentligen kalla det, men det är lättare att skriva lastträning) själv eftersom jag behöver hjälp med bil och körning. Nu har det ju dessutom blivit så kladdigt på gårdsplan så det är inte så bra att hålla på med transporten där.

SUCK! Jag tänkte promenera lite med henne i alla fall. Det blir ingen lång runda eftersom jag fortfarande inte mår så bra (får bland annat också feberkänningar emellanåt, har ont i halsen och så vidare), men då får hon göra någonting i alla fall , men som inte är ansträngande (med tanke på att hon ligger lite högt i temperatur). Jag tror att det är bra för hennes ben att hon inte blir för stillastående (därav att jag inte har ställt henne på boxvila) då den ökade blodcirkulationen som blir genom rörelse hjälper läkningen.

Jag vet ju sedan innan att detta troligtvis blir långdraget, men kommer hon bara ner lite i temperatur så ska jag börja rida henne igen (ja, jag måste ju också må bra, förstås) eftersom infektionen är långt ifrån så illa som det var förra gången. Jag får helt enkelt ha tålamod. Det samma gäller väl mig själv, men jag är trött på att känna mig som en spetälsk och det är INTE kul att se ut som jag gör i ansiktet. Igår gjorde det dessutom jätteont i högra sidan av ansiktet – där såren är som värst. Det var nästan outhärdligt! Fick ta lite smärtstillande och kylde med en kylpåse för att lindra obehaget.

NÄ! Nu får det minsann se till att bli bra!! Varje gång jag gör ett helhjärtat försök att jobba mig igenom mina kroniska besvär och komma igång ordentligt så händer någonting! Antingen blir jag sjuk och/eller skadad eller så blir Alice sjuk och/eller skadad eller som i detta fall så blir vi bägge dåliga. Jag är så trött på alla motgångar. Det har ju varit så i alla hennes ”rid-år” (från tre års ålder) så vi kommer ju aldrig någon vart. OK, vi ligger ju inte kvar på treårs-nivå, men ni vet vad jag menar (eller?). Nej, nu börjar detta inlägg bli alldeles för långt och dystert så nu lägger jag av för denna gång. Hoppas alla får en trevlig söndag!