Idag hoppade Alice över dike för första gången under ryttare. Hon var så duktig! Första försöket tog sin lilla tid då hon var långt ifrån övertygad om att jag var vettig i skallen som bad henne om att gå över där. Till sist hoppade hon över med ett känguruskutt och efter det så lossnade det och det var inga problem att få över henne igen.

När jag sedan skulle försöka åt andra hållet blev det ju som ett helt nytt ”hinder” för henne så då blev det tveksamt igen och det krävdes en del övertalning innan hon till slut skuttade över. Men, efter det så blev det samma resultat som åt det föregående hållet: inga problem att hoppa nästa gång! Så jag skuttade ett fåtal gånger fram och tillbaka över diket och det gick så bra så jag valde att avsluta där. DUKTIG TÖS!

Jag – däremot – var väl kanske inte riktigt lika duktig då jag hade en sådär lagom snygg sits över diket. Det blev ”säkerhetssits” istället för följsamhet. Men, jag hade långa tyglar i alla fall och höll i halsringen istället.

Fler bilder kommer och även en video!

Usch, vilket ”ruggigt” väder det är! Grått, rått, disigt och ganska kallt. Inget vidare! Till råga på allt är jag trött och har ont i kroppen – främst knäna och bäckenet just nu. Dock får jag nog ta och göra någonting med stumpan idag ändå eftersom hon stod igår och jag har ju gett mig den på att försöka hålla igång både henne och mig så länge hon inte mår dåligt – förstås. Ja, jag kan ju inte heller göra så mycket om jag mår dåligt, jag har ju tyvärr väldigt lite ork. Men, som sagt har jag gett mig den på att göra mitt bästa!

Har inga bilder från dagen ännu så jag slänger in en orelaterad bild.

Blixten och jag – mars 2011

Skrittar fram i skogen inför ett dressyrpass och det är helt underbart väder!

Jag har ju helt glömt bort att skriva att jag fick hjälp av Angelica och Sara i måndags med att gå vidare i lastträningen, så nu kunde vi träna på att stänga inne henne i transporten. Det gick jättebra! Vi tog det i etapper. Först gick vi in, stannade en stund och sedan ut. Sedan gick vi in, stannade och så stängde de baklämmen (men fronturlastningen och lilla dörren var öppna för att det inte skulle vara lika klaustrofobiskt på direkten). Sedan fortsatte vi med att ta det steg för steg med att för varje gång stänga ytterligare en dörr eller lucka tills allting var stängt och att även frambommen var fastsatt = hon var ”låst” mellan bom och bakläm. Det gick som sagt jättebra!

Nästa gång gör vi samma sak och tar det ett steg längre = lämna henne ensam i transporten (nu stod jag med henne i transporten för moraliskt stöd). Går det bra och jag har möjlighet till att få körhjälp av någon så skulle jag gärna ta en liten körsväng med henne också för att se att även det går bra. Är så glad att allting gått så bra så här långt. Hoppas ju på att kunna komma igång lite i år och åka på lite träningar och så. Förra året var ju helt sorgligt – kom inte iväg på någonting på grund av att min kropp krånglade så. Kunde ju inte ens rida överhuvudtaget på långa perioder. Håll tummarna att det blir ett bättre år i år!

Blev inga bilder från måndagen så jag slänger in en gammal bild istället

Hon må ha en stafylokockinfektion och hon må ligga runt febergränsen flera dagar på raken, men hon verkar då inte må särskilt dåligt av det!

Det blåser visserligen mycket (och ganska kallt), men temperaturen är ändå så pass lagom att Alice får njuta naken i solen några timmar. Det verkar hittills vara uppskattat.

Tidigare i veckan hade jag ”stora” planer för helgen där jag hade tänkt att både rida och lastträna – med körning denna gång. Det har inte blivit någonting av det dels på grund av att hon legat på febergränsen i flera dagar (hon är dock inte allmänpåverkad utan sitt vanliga, glada jag. Så än så länge har hon inte varit i behov av mediciner) och dels för att jag själv inte har mått så bra de senaste dagarna. Sedan så har Magnus inte haft tid att hjälpa mig heller och jag kan inte komma vidare i lastträningen (eller ja – lastnings/åknings-påminnelsen får jag väl egentligen kalla det, men det är lättare att skriva lastträning) själv eftersom jag behöver hjälp med bil och körning. Nu har det ju dessutom blivit så kladdigt på gårdsplan så det är inte så bra att hålla på med transporten där.

SUCK! Jag tänkte promenera lite med henne i alla fall. Det blir ingen lång runda eftersom jag fortfarande inte mår så bra (får bland annat också feberkänningar emellanåt, har ont i halsen och så vidare), men då får hon göra någonting i alla fall , men som inte är ansträngande (med tanke på att hon ligger lite högt i temperatur). Jag tror att det är bra för hennes ben att hon inte blir för stillastående (därav att jag inte har ställt henne på boxvila) då den ökade blodcirkulationen som blir genom rörelse hjälper läkningen.

Jag vet ju sedan innan att detta troligtvis blir långdraget, men kommer hon bara ner lite i temperatur så ska jag börja rida henne igen (ja, jag måste ju också må bra, förstås) eftersom infektionen är långt ifrån så illa som det var förra gången. Jag får helt enkelt ha tålamod. Det samma gäller väl mig själv, men jag är trött på att känna mig som en spetälsk och det är INTE kul att se ut som jag gör i ansiktet. Igår gjorde det dessutom jätteont i högra sidan av ansiktet – där såren är som värst. Det var nästan outhärdligt! Fick ta lite smärtstillande och kylde med en kylpåse för att lindra obehaget.

NÄ! Nu får det minsann se till att bli bra!! Varje gång jag gör ett helhjärtat försök att jobba mig igenom mina kroniska besvär och komma igång ordentligt så händer någonting! Antingen blir jag sjuk och/eller skadad eller så blir Alice sjuk och/eller skadad eller som i detta fall så blir vi bägge dåliga. Jag är så trött på alla motgångar. Det har ju varit så i alla hennes ”rid-år” (från tre års ålder) så vi kommer ju aldrig någon vart. OK, vi ligger ju inte kvar på treårs-nivå, men ni vet vad jag menar (eller?). Nej, nu börjar detta inlägg bli alldeles för långt och dystert så nu lägger jag av för denna gång. Hoppas alla får en trevlig söndag!