…så är det jag. Eller bägge två, som ju fallet är nu då.

Mobilinlägg

Jag är fortfarande helt död efter tisdagen och har nätt och jämnt ork att ens göra det mest nödvändiga och har till och med fått be om hjälp med vissa av de sakerna för att jag helt enkelt inte orkat med. Men, jag försöker att varje dag orka lite mer och eftersom jag tycker så synd om min stumpa och är lika mån om hennes psykiska välbefinnande som den fysiska så fick hon igår en liten hage utanför boxen. Därmed har hon alltså nu en liten ”sjuklösdrift” så att hon har lite mer frihet än att bara stå på box.

Hon får ju röra på sig (och jag ska försöka orka göra någonting med henne varje dag om så bara några minuters longering), problemet är ju att hon inte ska äta gräs = får inte gå i hagen. Men, här får hon en liten pytteplätt på gruset i alla fall. Bättre än ingenting!

Min duktiga, men stackars Älskling Magnus jobbar hårt både på veckorna och helgerna! Här jobbar han med ved inför nästa vinter.

Det är verkligen tur att vi har förstärkt väggarna och dörrarna i boxarna för så här såg det ut efter att fröken Allison blev ensam i boxen (med väldans mycket överskottsenergi) när Angelica tog sig en ridtur på Olle igår.

Alice tycker uppenbarligen inte att hon har tillräckligt många skador och sjukdomar så hon beslöt sig för att öka på samlingen lite till genom att skala av hud på ett bakben.

Gjorde min älskade lilla plutta snäppet gladare idag genom att ta av bandagen och låta henne sträcka på sina lurviga i lite longering. Och visst blev hon gladare, vilket var väldigt skönt att se! Hon var väldigt irriterad på bandagen innan jag tog av dem – skrapade, sparkade och gnagde till och med på dem. Insåg att jag skrev lite fel häromdagen när jag skrev att hon ska stå på tre veckors boxvila. Det är bara till hälften sant.

Hon ska mycket riktigt stå på box och inte ute i hage, men hon får motioneras. Anledningen till ”boxvilan” är att veterinärerna vill se hur hennes mage, hud och päls blir om hon inte får tillgång till någonting annat än halm och hö.

Hon är fortsatt pigg och feberfri och sårläkningen går åt rätt håll även om det är en del kvar. Värst är höger bakben. Så här såg det ut precis efter att jag hade tagit av bandagen.

VARNING för långt inlägg!

Vi har haft en FRUKTANSVÄRT jobbig dag idag. Vi tog nämligen Alice till Husaby Hästklinik för att undersöka hennes problem. Och de är många. Och undersökningarna likaså. Och de tog tid. Nästan hela dagen! Vi åkte hemifrån lite efter 07.30 och kom hem lite efter 16.00. Jättejobbigt för oss, men stackars Alice! Hon har inte ens åkt transport på typ två år (förra året åkte hon bara en testrunda på några minuter) och varje gång (2009 och 2010 samt nu) så har det blivit en ”lång” resa till klink där hon utsätts för massa undersökningar, nålar, sedering och stress i box – vilket ju var det som utlöste hennes klaustrofobi och andra stressproblem för två år sedan…

Jag trodde inte vi skulle få in henne i transporten sedan på väg hem (hon var jätteduktig när vi skulle åka hemifrån!), men efter lite tålamod och en del godis så gick hon på snabbare och lugnare än väntat! Duktig tös! Hon tyckte att det var väldigt skönt att få komma hem – det märktes!

Varför sökte jag hjälp?

Hon har ju haft problem med aureusinfektionen sedan februari och jag fick henne ju nästan helt bra när det blossade upp rejält på nytt. Även efter det har det ganska snabbt – under tiden som jag väntat på tid på kliniken – blivit bättre, men det är en del kvar. Utöver det har hon fått en del andra besvär som konstiga utslag, plötslig svullnad på bukmusklerna och ”fel på pälsen”. Pälsen växer inte som den ska och är inte av samma ”kvalitet” som normalt. Alice är ju normalt sett en häst som sätter rejäl isbjörnspäls och det går inte så lång tid efter klippning som man måste klippa om henne ifall man ska kunna arbeta henne under vinterhalvåret.

Nu det senaste (gått på typ en vecka eller så) så har hon fått sträv päls på huvudet (brukar vara mjuk och len), med fjällig och irriterad hud och riktigt hårda skäggstrån på nedre delen av ganaschen och kinden. Till och med veterinärerna blev förvånade när de såg de där hårda stråna, det verkar som om knappt ingen sett något sådant förut (det hade inte hovslagaren heller).

Även på resten av kroppen så är det någonting som är väldigt galet. Hårremmen är väldigt ojämn, ser sliten/nött ut även på ställen där hon inte har någonting (exempelvis på halsen trots att hon inte har gått med halstäcke) och den är inte lika len som förut och huden är irriterad och öm. Hon gillar till exempel inte ”hårda” borstar (alltså vanliga nylonborstar) längre, vilket hon tidigare klarat av och nästan föredragit även när hon är klippt. Hon har även blivit sur vid täckning och avtäckning, vilket hon heller inte varit förut.

Pälsen på huvudet och benen (framförallt på bläsen) står nästan rakt ut istället för att lägga sig som den ska göra. Kort sagt: någonting är i väldig obalans!

Hon har haft problem med mugg sedan hon var föl.

Hon får lätt strålröta, trots god hovvård och välskötta bäddar.

Hon bränner sönder sig på somrarna (ser redan irriterat ut) så att bläsen blir nästan skinnflådd och även benen blir röda.

En dag fick hon plötsligt kraftiga svullnader bakom bägge ganascherna. De försvann dock lika snabbt som de dök upp.

Hon har en virusinfektion i öronen.

Dessutom har hon en väldigt känslig mage vilket jag tror kan vara orsaken till att hon hatar att bli sadlad. Hon blir ganska lätt dålig i magen. Jag ger henne jäst och det fungerar hyfsat, men faktum kvarstår ju att det är någonting som är galet.

Hon hatar ju även att bli tränsad, men har i och för sig blivit bättre nu när jag köpte Nathe- och Sprenger Duo-betten till henne.

Utöver detta har jag länge tyckt att hon även har problem med rörelseapparaten (som de kallar det). Har inbillat mig att hon ibland går orent, särskilt vid longering. Det blir värre vid mindre volter. Hon vill dessutom inte ställa/böja sig inåt utan vill alltid springa rakt fram med huvudet eller utåt, precis som om hon vill försöka ha kroppen så rak som möjligt. Detta såg även veterinären idag. Hon får ju även försämrat steg ofta – blir liksom kort, vill inte ta för sig ordentligt. Hon får inte fram det fina steg som hon egentligen har. Även detta såg veterinären, trots att hon inte har sett henne förut.

Höger bakben har fel vinklar pga felverkning av min förre hovslagare (utbytt sedan länge ska jag väl tillägga) när hon var föl. Jag har länge varit orolig för detta ben eftersom både kronan, kotan och hasen svullnar upp till och från, framförallt hasen.

Hon ”tappar” ju även bakdelen ibland och snubblar med frambenen. Hon har ju varit på väg att gå omkull i skritt flera gånger och vid vissa motionspass – återigen speciellt vid longering – så har hon ”tappat” bakdelen många gånger och även så kraftigt att det ser ut som om hon skulle gå omkull på något vis. Ser inte roligt ut och jag har även sökt för detta tidigare, men fått till svar att det förmodligen beror på att hon är en växande unghäst.

Hon har även börjat protestera vid ridning – vilket hon inte har gjort förut. Hon kan stanna och backa eller vägra gå framåt för att sedan gå fram igen och gå som en klocka! Sen kan hon gå från en välriden, energisk och positiv häst med egen motor till att bli som en utröttad ridskoleponny och jag sitter där och känner mig som en liten nybörjare som bankar för att försöka från fram den stackars hästen. Hon har även kickat och korsat lite, vilket hon inte heller har gjort förut.

Hon utvecklade snabbt – trots inget och framför allt inget felaktigt arbete – en stenhård underhals. Den blev något mjukare med massage och liniment, men det känns ändå konstigt och hon har ju som sagt blivit svårare att få och jobba på böjt spår. I vintras var det ju en dag som hon knappt kunde ställa huvudet överhuvudtaget åt vänster utan gick hela tiden och tittade åt höger.

Hon fick ju en griffelbensfissur hösten 2009 och fick ett överben på denna. Benet blir till och från lite småtjockt och hon känns lite stelare där ibland.

Hon är känslig, nervig, lättstressad och lättskrämd och jag har svårt att avgöra om det kan bottna i fysiska smärtor eller om det helt enkelt är hennes psyke.

Så vad gjordes idag då?

* Tand-/munkoll
* Blodprov
* Hudprov
* Longering på olika underlag
* Böjprov (led för led)
* Visitering/palpation
* Röntgen
* Ultraljud
* Smörjning och såromslag/bandagering på tre ben

Flera veterinärer blev involverade för att ha många ögon på samma problem, vilket kändes väldigt bra eftersom ju fler erfarna ögon desto bättre!

Vad blev resultatet då?

Jaaa… Som rubriken lyder så råder det fortfarande viss ovisshet, men åtminstone viss visshet. Det är ju en del provsvar som ska inväntas och de kunde dessutom inte utföra alla undersökningar och provtagningar som de hade velat på grund av hennes infektion som hon har nu. Hon ska även träckprövas.

Det jag vet så här långt är:

Tänderna är OK.

Höger bakben röntgades och visade inga fynd, inte vad de sade till mig i alla fall.

Överbenet har ojämna kanter vilka irriterar gaffelbandet som reagerar med att bli lite tjockare än normalt. Det är väl detta jag har känt och sett – att hon blir tjock till och från. Detta är givetvis INTE bra, men de kunde inte i dagsläget ge mig svar på vad detta kommer att innebära.

Några halskotor har förstorade tornutskott och några ryggkotor ligger för nära varandra… De tyckte inte att det var några större defekter, men för mig som nojig, orolig ”mamma” så låter det ju INTE bra och jag oroar mig för vad detta kommer att betyda för ridningen och framtiden…

Hon har förhöjda levervärden (jag har själv misstänkt leverproblem, men det var ju inte kul att få rätt), men det krävdes fler och mer utförliga tester för att få mer definitiva svar. Men, det kan vara det som orsakar hudproblemen, kanske på grund av fotosensibilitet.

Hon ska nu stå på box i tre veckor och ska endast få hö – inte hösilage som hon får nu. Detta för att testa om det fungerar bättre eller om problemen kvarstår. Om problemen kvarstår så kan man åtminstone utesluta hösilaget som en bidragande orsak till problemen.

Som sagt. Viss visshet – viss ovisshet.
Alice i en av Husaby Hästkliniks fina boxar

Det var en väldigt trött Alice jag mötte på sena kvällskanten igår.

Hovslagaren var här idag. Vi kom överens om att det inte är någon större nödvändighet för Alice att gå med skor eftersom vi ändå inte kan hålla igång som det är tänkt. Så nu får hon gå barfota tills jag känner att hon verkligen behöver metalldojor igen. Undrar förresten om hon någonsin kommer att bli av med sina sprickbildningar eller om hon/vi alltid kommer att få dras med dem?

Glädje igår – irritation och bedrövelse idag. Satte ju igång Alice igår (IGEN) med longering. När jag avslutar kvällen med mockning och så vidare så känner jag ömhet i ena tummen. På natten – vid tretiden – vaknar jag för att jag har så fruktansvärt ont i just den tummen. Det blev bara värre och värre och jag kunde knappt röra den. Toppen. Jag kan inte svara på vad det är som har hänt, men inflammationen är som värst i läget precis där jag håller grep, kratta och så vidare så kanske blev leden – eller någonting annat – ”retad/irriterad” på grund av det och sen blev det en inflammation???

Jag har stoppat i mig antiinflammatoriska, smörjt med liniment samt upptäckte att den gillar värme så varmt vatten är bra och har nu handskar på mig (även inomhus) och faktum är att det känns avsevärt bättre redan nu. Har återfått rörelsen i den – någorlunda i alla fall – och den gör inte lika ont heller. Hoppas detta går över fort! Tills dess blir det lite besvärligt för mig att mocka och så vidare för jag kommer ju att få ändra hur jag håller redskapen! Jaja, det går nog. Får väl se hur det blir med motionering av Alice nu då. Typiskt!!

Så här ser den ut just nu när den är tusen gånger bättre än förut. Tidigare var den mer svullen och mer eller mindre hela tummen var röd.

Det är väl som vanligt kanske ingenting märkvärdigt med bilder från longering. Jag har ju postat ganska många sådana bilder tidigare, men eftersom jag inte har så jättemycket annat skoj att visa så slänger jag in några stycken i alla fall.

Efter en veckas vila så har Alice tröttnat och blivit ganska uttråkad – vilket gick ut över Olle idag. Han stod i en av boxarna och då fick hon för sig att gå in för att jaga ut honom. När han hade gått ut så gick hon ut igen. När han sedan gick in igen så knatade hon efter och jagade ut honom igen. Väl ute så ”longerade” hon honom några varv runt höburen tills hon tröttnade och gick därifrån. Hahah – stackars Olle! Det var lugnt efter det i alla fall.

Hur som helst så förstod jag hennes budskap: ”Jag vill göra någonting!” så hon fick faktiskt motionera lite idag i form av longering i skritt och trav (utan inspänning). Hon har ju som sagt stått en vecka och det på grund av det nya utbrottet av sår som hon fick och i samband med det fick hon en rejäl febertopp. Febern varade dock endast under den kvällen och natten för på morgonen hade hon ingen feber längre och hon har varit feberfri sedan dess. Så nu gör jag – för femtioelfte gången – ytterligare ett nytt försök att hålla igång.

Benen ser redan nu – bara en vecka senare – mycket bättre ut! Visst är det en hel del sår kvar som ska läka, men ingenting som är vätskande eller inflammerat! Håll tummarna för att det fortsätter så nu. Det är ju tråkigt och jobbigt för mig, men det är ju främst Alice jag tänker på. Stackars stumpan! Det kan ju inte vara roligt att ha ömmande sår på benen i flera månader och när de blir inflammerade – vilket i sin tur leder till att benen svullnar upp – måste verkligen göra ont.

Nä! Nu får det vara nog tycker jag! Och jag tror att Alice håller med mig.