Bättre sent än aldrig? Här kommer en uppdatering om Alice.
Vi var ju på återbesök för en och en halv vecka sedan och fick för omväxlings skull positiva besked! Veterinären (Nick) tyckte att hennes operationssår hade läkt fint, hon rörde sig bra, benet kändes bra och röntgen visade att vävnaden kring det som är kvar av griffelbenet läker som den ska.

Jag frågade honom om infektionen som hon fick efter operationen kan ha haft någon negativ inverkan på läkningen, men han sa att han vid operationen såg att infektionen aldrig gick in till benet eller gaffelbandet och att det såg bra ut även nu. Så det var ju skönt. Det var för tidigt att göra ultraljud, dock, så det får jag vänta ytterligare några veckor på.

Jag frågade igen om hennes prognos då jag ju fick den förra av en annan veterinär. Den veterinären sa ju att det skulle ta minst ett år innan gaffelbandet skulle ha läkt ordentligt – om hon någonsin skulle bli helt återställd vill säga – så döm av min förvåning när Nick sa att han ansåg att det var mycket god prognos på just hennes skada! Han sa att det var runt 80-90% chans att hon blir helt återställd och att hon troligtvis – och om inga komplikationer tillstöter – kommer att vara fullt ridbar om 4-6 månader! Helt otroligt! Jag var tvungen att fråga vad det var han sa för jag var helt övertygad om att jag hade hört fel!

OK. Det är ju fortfarande så att man aldrig kan lämna några garantier och jag är helt på det klara med att det fortfarande finns en risk att hon aldrig mer kommer att fungera som ridhäst, men jag har åtminstone fått lite hopp igen! Innan detta återbesök var jag nästan helt inställd på att hon INTE skulle bli en ridhäst igen och var givetvis väldigt ledsen över det. Mer eller mindre deprimerad, ska jag väl erkänna. Så det hopp som har tänts i mitt hjärta gör att det känns flera kilo lättare, även om oron – förstås – ligger kvar.