Jag spenderade eftermiddagen ute med hästarna och Gizmo och fick se en väldigt fin himmel i samband med solnedgången (som för övrigt inträffar på tok för tidigt för min smak). Som vanligt så kunde jag dock inte riktigt fånga den på bild.

Alice analyserar bajset.

Gizmo på en av rastningarna.

Alice fick en liten longeringspromenad och kors i taket – hon SKRITTADE! Japp, ni läste rätt. Idag var hon faktiskt lugn. Det blev ett busande i samband med varvbyte, men i övrigt så höll hon sig faktiskt på mattan.

Jag hade en riktig Dingo-dag idag! Jag började med en lång ompyssling, vilket var uppskattat. Därefter så mätte jag honom. Han var ca 148 cm i mankhöjd när jag köpte honom i februari. Ungefär två månader senare så var han ca 150,5 cm. Nu fick jag honom till ca 151,5 cm så växer – det gör han. Undrar hur hög han blir? Det är alltid lika spännande med unghästar – på alla sätt och vis!

Därefter hade vi en lång kelstund. Jag kramade om hans huvud och då sänkte han ner huvudet i min famn och slöt ögat. Älskade häst!

Sedan var det dags att tackla de där nedrans uppackningarna i hovarna. Idag tog jag i med hårdhandskarna och skar faktiskt bort allt med hovkniv istället för att bara rensa. Jag hoppas att det ska ge ett mer hållbart resultat eftersom det inte verkar hjälpa med att bara rensa, rensa och rensa.

Därefter hade jag sadelprovning. Jag lade på de sadlar jag har (förutom Alices dressyrsadel som har på tok för lång anläggningsyta till hans korta rygg), jämförde, klämde och kände, granskade noga, mätte och funderade. Jag vet inte om jag blev så mycket visare i mitt beslut. Det är nämligen så att jag tycker att min hoppsadel är i längsta laget för hans rygg, men jag kanske bara nojar mig. Sedan börjar han växa ur sin dressyrsadel, bomviddsmässigt sett. Men, så lite som han rids så kanske inte sadlarna behöver ligga 100% just nu? Jag rider inte ofta och när jag rider så är det bara i skritt och inga långa rundor (20-30 minuter). Kanske bara är dumt att lägga tid och pengar på att försöka hitta den perfekta sadeln nu? Han lär ju ändra sig mycket de kommande månaderna då han både växer och förhoppningsvis sätter muskler. Han har ju tappat ”alla” muskler då han har stått så länge. Hm…

Sedan fick han återbekanta sig med vagnen. Det var jättelänge sedan som vi vagntränade så jag visste inte hur mycket han skulle komma ihåg. Han började med att nosa på den och sedan ledde jag honom över skaklarna – inga problem. Därefter så drog jag vagnen och ledde honom så att han gick precis bredvid vagnen – gick jättebra! Han var cool hela tiden. Jag tror inte att inkörningen kommer bli så dramatisk med denna fina lilla häst!

Sedan blev det en longeringspromenad i ”fyrkantshagen”. Jag blev jätteglad åt att se hur han rörde sig – det var en STOR förbättring mot sist! Han tog ut steget ordentligt i både skritt och trav (det var han själv som bestämde att han skulle trava – hahah) och för första gången på ca 7-8 månader så kunde jag knappt se att han haltar!!! Och detta trots det dåliga underlaget! Jag fick anstränga mig för att se någon orenhet i traven. Möjligtvis att det blev när han gjorde lite snävare svängar, men i övrigt så såg det fantastiskt fint ut med tanke på hur halt han har varit! UNDERBART!!!

Hoppas, hoppas, hoppas att det får fortsätta så här nu!

Så här ska ett motionspass läggas upp enligt mina hästar:

Från noll till hundra på en sekund. Växla mellan trav och galopp. Lägg till bockningar och skenrusningar. Kör på för fullt tills det börjar bli för jobbigt – då kan du stanna. Dags för godis, mat och hage.

Det där med fram- och avskrittning verkar de tycka är fullkomligt onödigt – någonting som Alice demonstrerade alltför väl idag. Ni skulle ha sett henne i början på passet: bockning efter bockning varvat med galopprusningar och trav där hon visade upp sig som om hon vore en arab på utställning. Busunge!

Det var först när hon började lugna ner sig lite som jag vågade plocka fram mobilen och knäppa några kort.

Efter lite mer än två veckors vila så fick Dingo äntligen göra någonting. Det blev en longeringspromenad och han var så taggad att första varvet mestadels bestod av trav, lite galopp (rusande kanske vore en mer korrekt beskrivning) och brallande. Andra varvet fick jag honom faktiskt att skritta. Hahah – knashäst!

En hel, vacker dag gick mig förbi idag på grund av migrän… Även när migränen inte var som värst så hade jag ändå kraftig huvudvärk och yrselattacker. Givetvis var jag även jättetrött… Jag hoppas att jag mår bättre imorgon.

Jag spenderade ungefär en timme med att hålla Dingo i rörelse genom att först leda honom och därefter driva runt honom i hagen i alla gångarter då han var väldigt hängig, ville ligga ner mycket och hade tappat aptiten helt och hållet. Ingen feber, dock. Kanske ställde kortisonsprutan till med någonting så att magen började krångla?

Hur som helst så är han OK nu. Aptiten är tillbaka och den glada, pigga, goa Dingo är sig själv igen. Jag har gått ut med jämna mellanrum hela kvällen för att kontrollera att han är fortsatt OK och det är han – så här långt i alla fall. Lilla plutten.

En liten trött gullunge.

Idag var jag och Mickan med Dingo på återbesök. Jag har varit väldigt nervös inför detta besök då jag har inbillat mig att han har varit sämre och har då givetvis gått och nojat över det och på sätt och vis förberett mig för dåliga nyheter. Kanske ska jag göra så varje gång för jag fick GODA nyheter istället!

Nick tyckte att Dingo var mindre halt nu än sist han såg honom och röntgenbilderna visade att det helt klart går åt rätt håll! Tjohoo! Så nu är det bara att köra på som vi har gjort de senaste månaderna (lätt arbete om han känns fräsch) och invänta ett nytt återbesök för att följa utvecklingen. Så, alla ni som har hållit tummar, tår, tassar och hovar för lille Dingo får gärna fortsätta med det så att det får fortsätta gå åt rätt håll och givetvis till sist bli helt ihopvuxet = smärtfritt. Heja Dingo!

Tack underbara Mickan för hjälpen idag!

Igår så var det dags att ställa in en ny halmbal i stallet. Det spelar ingen roll om det är hö, hösilage eller (som i det här fallet) bara halm, hästarna tycker att det är lika roligt, spännande och gott med en ny bal – varje gång!

Dingo är ju för rolig. Han ska alltid ha det som Dacke äter (och dricker)!

Sedan skiftas fokus till den nya balen istället.

Dacke blir frustrerad över att han inte når balen. Dingo är desto gladare!

Lille Gizmoponken var självklart med i stallet, men strikt hållen undan traktorn!

Hahah – så här fin blev Dackebus när jag kastade in halm till honom och han vägrade att flytta på sig.

Nom, nom, nom…