Jag spenderade ungefär en timme med att hålla Dingo i rörelse genom att först leda honom och därefter driva runt honom i hagen i alla gångarter då han var väldigt hängig, ville ligga ner mycket och hade tappat aptiten helt och hållet. Ingen feber, dock. Kanske ställde kortisonsprutan till med någonting så att magen började krångla?

Hur som helst så är han OK nu. Aptiten är tillbaka och den glada, pigga, goa Dingo är sig själv igen. Jag har gått ut med jämna mellanrum hela kvällen för att kontrollera att han är fortsatt OK och det är han – så här långt i alla fall. Lilla plutten.

En liten trött gullunge.