Igår så fick Dingo löshoppa och det var verkligen uppskattat! Han tyckte att det var jättekul, men var lite slarvig så länge det bara var markbommar och pyttehinder. Orka lyfta på tassarna då – tyckte han. Först när jag höjde upp till tydligare hinder så brydde han sig om att koncentrera sig. Hahah – precis likadan som Lady (min första ponny)!

Han var bland annat duktig och hoppade ett däckhinder för första gången! Jag älskar verkligen hans frambensteknik!

Utrustning
Classic Lädergrimma
Senskydd (Eskadronkopia) och Equi-Guard damasker med lufthål
Gummiboots med gummiknäppe (vet ej märke)

Det är så roligt att se att han tycker att det är roligt!

Idag blev det ridning för första gången sedan jag skadade mig. Jag kunde helt enkelt inte bärga mig längre! Jag var tvungen att prova hur det kändes. Jag valde att rida med voltigegjorden då jag inte tror att knät klarar sadel och stigläder/stigbyglar än.

Jag trodde att han skulle vara lugn då han fick springa och hoppa av sig ganska ordentligt igår på löshoppningen, men icke! Han var pigg som bara den! Jag fick bromsa, bromsa, bromsa och lugna, lugna, lugna länge innan han till slut slappnade av. Han var dessutom likadan nu som första gången som jag provade att rida honom barbacka = vinglig. Det svåra med när han börjar vingla och kråma sig är att jag får sitta och parera hela tiden och i och med att jag gör det så ger jag ju honom sitshjälper/signaler och det får honom – som den unghäst han är – att reagera på dem och vingla ännu mer så jag får göra allt jag kan för att sitta så still som möjligt och försöka bromsa, driva och räta upp honom på samma gång. Svårt – ja, men till slut så fungerade det.

Det blev inget märkvärdigt arbete utan mest lite lätt skrittarbete i en av hagarna. Gas, broms och styrning. Inga svårare övningar än halvhalter, halter och böjning. När han väl hade lugnat ner sig och vi faktiskt kunde ”arbeta” så skötte han sig fint, bara jag var tydlig med vad jag ville.

Och mitt knä? Det gick faktiskt bra! Jag hade ortosen på mig och den och voltigegjorden (samt hans kroppsform) gjorde att knät hamnade i ett sådant läge att den del som fortfarande är öm vid ”kontakt” inte kom emot honom så det var ju bra. Sedan fick jag ju givetvis tänka noggrant på hur jag satt upp och satt av för att minska risk för belastning.

Nu är vi på G igen! Tjohoo!

Utrustning
Claridge House träns och förbygel
Globus tredelat parerstångsbett
Voltigegjord (vet ej märke)
Schabrak i fuskmocka (vet ej märke)
Horze damasker (”lättviktsskydd”)