Jag red ut ensam på Dingo igår och det blev lite terrängträning i skogen. Jag skrittade och travade över alla nedfallna/fällda träd och större grenar som jag kunde hitta (hahah) vilket gick bra och det tyckte han att det var roligt. Sedan kom vi till ett litet dike som han INTE gillade och då tänkte jag: ”Perfekt! Nu tar vi dikesträning.” Jag försökte uppsuttet ett bra tag, men han hade bestämt sig för att INTE gå över. Jag kunde (med tvekan) rida fram till diket och vid sidan av det, men att få över honom? Nej.
Jag beslutade då att det bästa (när man inte har draghjälp av en annan häst) var att hoppa av och ge honom moraliskt stöd och uppmuntran från marken. Det hjälpte dock inte riktigt utan jag fick fortsätta kämpa för att han skulle hoppa över diket och inte bara från dikets framkant åt sidan upp på vägen (det går nämligen en väg över diket) som han gjorde hela tiden. Det var nära att han skulle kliva/hoppa över flera gånger, men sedan ångrade han sig i sista stund och tog den ”trygga vägen”.
Det lustiga var att han inte hade några som helst problem med att knata över diket på andra sidan vägen, men detta dike var inte OK. Men, enveten som jag är så kunde jag inte ge mig. Jag beslöt mig för att vara lite närmare honom och leda honom över istället för att driva honom från sidan, eller locka framifrån då bägge alternativen inte gav något bättre resultat än att han bara hoppade åt sidan.
Problemet var bara att när jag klev över så snubblade jag, ramlade omkull och GIVETVIS så hade Dingo bestämt sig för att hoppa just denna gång. Han landade väldigt nära mig och på grund av att jag råkade dra ganska hårt i tygeln när jag ramlade omkull så drogs han ju ännu mer åt mitt håll. Han gjorde nog vad han kunde för att inte trampa på mig, men jag kände en hov på insidan av mitt högra knä och tänkte: ”Nu krossas mitt knä!!”
Jag kunde resa mig ganska omgående och kände då att jag – trots att det gjorde sviiiiiiinont – hade klarat mig över förväntan. Han måste, som sagt, ha gjort vad han kunde för att inte trampa ner helt när han kände att han trampade på mig – hästar gör ju ofta så.
Enveten rackare och tokig hästtjej som jag är så kunde jag inte ge upp där utan då jag kände att jag kunde gå (ok – halta) så kunde jag fortsätta träna honom. Det tog därefter inte så många försök innan jag fick honom att faktiskt hoppa eller kliva över. Duktig ponke! Efter några halvlyckade och några hellyckade försök så var det upp till bevis uppsuttet.
Behöver jag säga att det gjorde rejält ont att rida med ett skadat knä? Hur som helst. De första försöken misslyckades och jag fick backa något steg igen. Men, skam den som ger sig! Till slut fick jag över honom från bägge håll. Han tyckte fortfarande att det var lite skumt, men det gick ju iallafall. Han kommer säkert att tveka nästa gång jag försöker, men nu har jag ju åtminstone fått över honom ett par gånger så jag vet att det går – hahah!
Jag är inte svårt skadad, men det är ganska så rejält svullet och så här ”fint” ser det ut:
Utrustning
Claridge House hoppsadel, dubbelsydda Stübben stigläder, Sprenger Bow Balance stigbyglar, HKM fårskinnspad, Rider Sport schabrak, anatomisk sadelgjord i sympatex fodrad med teddyludd (vet inte märke).
Aachenträns, tillhörande kantflätade tyglar (vet inte märke) samt ett D-bett i koppar.
Rundsydd martingal (vet inte märke).
Horze reflexdamasker, Horze bakbensdamasker, Gummiboots från Hööks.
Klantskallen Tania tog ju enbart bilder från höger sida, när det är på vänster sida som schabraket har sin ”detalj”. På denna bild är det dock fortfarande i plasten, men man ser på ett ungefär i alla fall. Konstigt att den orangea färgen på reflexbenskydden blev så ljus på bilden när den egentligen inte är så olik den orangea färgen som är på schabraket.
Feelgood Miniatures 