Bilder från vad som kan vara den sista gången som vi galopperar och hoppar… Utrustnings-matchningen gick i rött och grått. Allt läder i brunt.

Igår blev det en ridtur utmed de stora skogsvägarna, men det blev inte riktigt som det var tänkt. Tanken var avslappnande skritt som sjukgymnastik, men hon var så överladdad att hon taktade mer eller mindre hela tiden och blev dessutom jättefånig. Hon blev så kallat rädd och reagerade väldigt kraftigt genom att tvärnita och kasta sig runt 180 grader för att springa ifrån det hon blev ”rädd” för. Totala överreaktioner – ingenting hon skulle ha gjort om hon inte hade haft så mycket överskottsenergi. Det värsta är att jag inte längre kan jobba bort den.

Det gick trots detta hyfsat ända tills vi skulle korsa en väg och det kom en motorcykel. Hon ballade ur totalt, men istället för att vända sig om och gå därifrån – som jag dessutom försökte få henne att göra – så började hon trampa runt och det slutade med att hon snurrade ut mitt i vägen och trots att hon är barfota så höll hon på att slinta lite på asfalten och jag var helt övertygad om att det hela skulle sluta i katastrof.

De två som satt på motorcykeln svängde in på en väg och försvann bort. Man tycker att de borde ha stannat (och stängt av motorn) för att se att jag var OK. Jag kunde ju ha trillat av mitt på asfaltsvägen, skadat mig och blivit liggandes. De verkade inte bry sig för fem öre!!

Till slut kom vi i alla fall över till andra sidan av vägen och jag fick henne att börja gå därifrån, men det tog riktigt lång tid innan hon mentalt kom över händelsen och kunde börja pusta ut lite. Suck. Allt ska vi då råka ut för.

Gårdagens utrustning gick i svart och lila, med några vita detaljer. Inga färger kommer till sin rätt på bilden och jag fattar verkligen inte varför jackan ser så blåaktig ut på bilden? Den är ”väldigt lila” i verkligheten och mycket ljusare än på bilden – går i ungefär samma nyans som den på hennes utrustning som även de inte riktigt visas i sin rätta nyans på bilden. Men, ni får ett hum om hur vi såg ut i alla fall. Tränset har strasstenar på pannband och nosgrimma. Trots att det är vanliga strasstenar så glittrar det fint i solljus ändå.

Så här såg Alice ut när vi lattjade i skogen i onsdags. Jag matchade schabraket (beige med khakifärgat kantband) med khakifärgad jacka samt rutiga ridbyxor i khaki och beige. Hade brun hjälm och bruna ridstövlar. Jag hade ju egentligen tänkt att ta det lugnt med henne nu så länge hon är under utredning, men hon känns så otroligt framåt och fräsch och har mycket överskottsenergi så jag kunde inte låta bli att låta henne jobba lite.

Det slutade med att vi hade terrängträning i skogen. Vi hoppade över alla nedfallna träd vi kunde hitta och så har vi ju en rolig terränghoppningsslinga i skogen också, samt små stockhinder på ett annat ställe. Klätterbackarna och vattenhålet red vi dock inte till utan vi höll oss till att skutta i skogen. Vi hade verkligen jätteroligt!

Jag är så glad att jag har så bra träningsmöjligheter här! Jag har nästan allt jag kan önska: egen mark att rida på, skog med terrängträningsmöjligheter och tre stycken ridbanor med tillgång till hindermaterial! Det enda som saknas är ett ridhus. Någon som vill skänka ett till mig??

Vi matchar med turkos tröja och schabrak! Sedan matchar ju faktiskt mina svarta (melerade) ridbyxor med vita sömmar det svarta tränset med vita sömmar och vit dekorsöm.

Efter det som hände häromdagen (att jag fastnade i stigbygeln) så har jag funderat på om jag ska sälja mina stigbyglar och köpa Sprenger Bow Balance istället. De har ju böjda sidor som kanske minskar risken för att fastna? Eller vad tror ni? Har också läst att de flesta som har dem är jättenöjda för att de är väldigt skonsamma mot knän och andra leder, vilket är bra för mig.

Jag måste ha ledade stigbyglar när jag har kortare stigläder för annars får jag jätteont i fotlederna och knäna. Jag gillar dem jag har, men Bow Balance verkar ju ännu snäppet bättre (plus att de väger mindre). Hm…

Jag har två par Sprengerstigbyglar av den ”vanliga” modellen. Dags att sälja? Intresse? Jag har för mig att de är storlek dam och herr, men de kan vara junior och dam också… Jag får försöka komma ihåg att mäta dem.

Som jag visade i detta inlägg: https://stensholmen.wordpress.com/2012/04/29/ar-det-inte-alice/ så har jag alltså skadat fingret. Men, jag glömde visst att berätta HUR jag skadade fingret kom jag på när folk frågar vad jag har gjort – hahah! Så här kommer det.

I söndags (29 april) red jag ut på en mysig skrittur i skogen tillsammans med Angelica och hennes söta Olle. Men, det började inte så bra! Efter att jag hade hoppat upp så flyttade Alice på sig så att hon hamnade mitt över uppsittningspallen. Sedan tog hon ett steg bakåt och klev rakt igenom hålet som blir mellan en av pinnarna som ”håller ihop pallbenen” och själva ”pallplattan”. Hon börjar backa och vända för att försöka komma ur, men det slutar bara med att det ena benet efter det andra fastnar i pallen (givetvis – suck!).

Jag försöker hoppa av, men ena foten fastnar i stigbygeln så jag blir liksom hängande i stigbygeln och tyglarna då jag tappar balansen eftersom Alice fortfarande rör på sig för att försöka komma loss från pallen. Till slut kommer både hon och jag loss och då känner jag att jag har vansinnigt ont i ett finger.

Jag fick ett litet blödande sår och skadade bägge lederna i fingret. Jag åkte aldrig till vårdcentralen/sjukhuset så jag vet inte exakt vad som hänt ”där inne”, men det blev väldigt svullet, blå-lila och ömt. Men, det börjar redan bli bättre så förmodligen har jag ”bara” stukat fingret.

Alice klarade sig undan skador – tack och lov. Hon behöver knappast fler sår, svullnader eller annat ”roligt”. Jag gick lite med henne för att se så att hon var OK och efter det hoppade jag upp igen för jag ville inte avsluta på det viset utan kolla så att hon inte blev rädd för pallen. Men, det gick bra! Duktig tjej!

Jag är dessutom så stolt över henne att hon inte fick panik när hon fastnade. Hon hade ju kunnat bli helt skogstokig – vilket ju hade varit en helt förståelig reaktion, speciellt som hon är en så känslig flicka. Så all heder åt henne som ändå höll sig så pass lugn och dessutom inte blev rädd för pallen efter händelsen.

Det slutade med att vi tog en runda ändå. Jag fick rida med en hand eftersom jag inte kunde använda den andra då fingret gjorde så fruktansvärt ont!

Jag invigde den nya sadeln och Tixerant-gjorden. Skriver med om dem i senare inlägg, tänkte jag! Matchningen gick i blåa kläder, blått schabrak och i övrigt brunt: hjälm, stövlar, sadel, sadelgjord och träns. Använder fortfarande inga benskydd på grund av hennes sår.

Trots ett skadat finger så blev det en mysig kvällstur för mig och stumpan igår! Det fick bli pelham med endast tygel längst ned på grund av en Alice med väldans mycket överskottsenergi och jag med mitt skadade finger (red mest med en hand). Det var ganska milt ändå för Sprengerpelhamet har en mundel i helböjligt gummi och dessutom var nosgrimman väldigt löst spänd. Fler bilder kommer vid ett senare tillfälle.

Jag är så besviken över Alices ben att jag helt har tappat blogglusten… Jag vill ju kunna skriva om samt visa bilder på våra ridturer, dressyr- och hopp-pass, övningar som vi har gjort, longering, tömkörning och så vidare. Det enda jag har att rapportera nu är svullna ben och vätskande sår…

Tur att det finns hästutrustning att trösta sig med… Jag har pillat lite på mina fina grejer, bytt delar på tränsen för att förnya dem och jag har även sorterat ut mer som ska säljas. Bilder och info kommer snart att läggas ut i albumen och det kommer jag att tipsa om här i bloggen. Det är bland annat bling-pannband (varav ett BR!), bett och eventuellt träns. Jag ska förmodligen även sortera ut fler schabrak som ska säljas.

BR-pannbandet har två rader äkta swarovskistenar i ”guldinfattning”

Under de tre och ett halvt år som vi har bott här har jag hållit mig till samma gamla ridvägar (som visserligen är väldigt bra och mysiga) så idag bestämde jag mig för att Alice och jag skulle ge oss ut på upptäcktsfärd! Vi hade jätteroligt tillsammans – hon hade öronen framåt hela tiden förutom när det blev för mycket ”trädskräp” (ni vet sådant som blir när de gallrar i skogen) som hon var tvungen att kliva på och över (det var för övrigt inget bra för hennes ben – hon fick nya små sår och rispor). Men, bortsett från det var det alltså jätteroligt!

Turen blev hyfsat lång, men tog ändå inte mer än en timme tack var mycket – och ganska intensiv – trav. Hon fick gå på halvlång tygel då jag ville mer åt flås, lösgjordhet och glädje än dressyrarbete. Jag struntade i galoppen för hon har ändå gått hyfsat hårt ett par dagar nu och jag visste ju inte riktigt hur länge vi skulle vara ute (eftersom jag inte hade en aning om vart jag red eller hur jag skulle ta mig tillbaka – hahah) så jag ville spara på hennes kropp.

Utmed turen passerade vi en hel del diken så jag fick chansen att testa henne om hon skulle hoppa även diken som hon inte har sett förut – och det gjorde hon! Det enda diket hon tvekade på var ett ganska stort dike med lite vatten i, men hon stannade bara till lite kort för att kikad och sedan hoppade hon. Duktig tös!

Jag har velat ha ett Back on Track nättäcke jättelänge eftersom det BoT-täcke jag har är ett stalltäcke som är fodrat så jag kan inte använda det så fort det börjar bli lite varmare ute för då blir hon alldeles för varm och hon hatar ju det plus att hon har lätt för att få värmeutslag (blir knottrig).

Jag hittade ett nästan helt nytt täcke i Alices storlek till bra pris (1200,- och nypriset ligger ju runt 2000,-) – i Tibro! Tack vare att det fanns i Tibro kunde jag få hjälp av mina kära föräldrar och syster yster Nina att hämta det så det blev ingen fraktkostnad som tillkom och de kunde inspektera täcket så att det verkligen var i sagda skick innan de betalade. På så vis slapp jag bli lurad!

Det sitter som ett smäck! Så nu har hon det på sig under ett ofodrat regntäcke. PERFEKT!