Feelgood Miniatures

När man ser den här bilden – tagen igår – är det svårt att tro att det kan bli snö när som helst. Men, vi är ju trots allt i mitten av oktober så det är ju inte särskilt konstigt egentligen. Faktum är att jag precis hörde av Angelica att hon hade läst att det ska bli snö på söndag… Usch. Kan det inte få fortsätta så här?

Åh, vad jag längtar till nästa vecka! Då ska jag nämligen sitta på min stumpa för första gången på (vad som känns som) en smärre evighet! Min älskade bebis! Tre tio-minuters-promenader avklarade och det har gått jättebra. Jag hade förväntat mig en lite mer explosiv stumpa, men hon sköter sig riktigt bra.

Nu är det kallt på nätterna! Vissa nätter är det till och med minusgrader.

Det känns alltid lurigt med frost eftersom det ju finns teorier kring ett samband mellan frost och fång. Det är bara att hålla tummarna för att inga hästar drabbas av den hemska sjukdomen.

I övrigt så är vi inte någonstans i närheten av att behöva stödfodra. Det är verkligen ett riktigt bra bete här! FÖR bra, är det värsta, då hästarna lätt blir feta. Men, man ska verkligen inte klaga på det. Bra marker är en gåva! LYX!

Är han förresten inte för söt, älskade Dackemannen?

Idag påbörjade jag Alices igångsättning med en tio minuter lång/kort promenad vilket var väldigt uppskattat! Tio minuter är ju inte mycket, men för Alice är det tio minuter utanför gården mer än vad hon har fått på riktigt länge – ja, förutom när vi är på kliniken då.

En glad Stumpis efter promenaden

Jag kom på att jag hade glömt att visa hur det blev efter att Magnus hade grävt bort gräs/ogräs och istället grusat upp! Visst blev det bra mycket prydligare?

Den som har varit här och vet hur stalldörrarna såg ut förut kanske dessutom lägger märke till en annan förbättring? De är nymålade!

Tänk vad lite färg kan göra!

Tack så jättemycket för hjälpen, Älskling!

Magnus håller på att gräva bort de fula gräs-/ogräskanterna och så ska där istället läggas stenmjöl.

Idag var jag med stumpan på återbesök. Allting gick över förväntan! Hon var GULD att lasta både dit och tillbaka (hon har ju annars varit väldigt svårlastad det sista på grund av att det ”slog slint” på grund av alla veterinärbesök) och hon gick dessutom in i en undersökningsspilta när de skulle ultraljuda (vilket hon har totalvägrat att göra de senaste gångerna). Är SÅ stolt över mitt hjärta!

Och som grädde på moset: Jag fick goda besked! Trots reaktionen som hon har i benet nu så anser de att det faktiskt ser bra ut. Det är helt normalt efter sådana operationer att det är processer som pågår vilket ger svullnader och värme. Hon var dock helt ohalt! Hon har heller inte haft någon feber.

De tyckte att hon är redo att sättas igång (!!!), men att man givetvis ska ta det försiktigt och att hon ska gå kvar på begränsad yta = box och liten hage. Hon ska skrittas (för hand eller uppsuttet) tio minuter dagligen i en vecka. Därefter öka med tio minuter varje vecka fram till nästa återbesök. Det innebär att om sex veckor så är vi uppe i en timmes skrittarbete! Känns helt overkligt. Hoppas att allting går vägen nu då så att det inte blir fler käppar i hjulet för oss…

Nu äntligen tar jag mig i kragen och skriver lite om vad som är fel med Alice, vilket många har frågat mig. Jag har ju inte skrivit så jättemycket om det och har dessutom en hel del bilder som aldrig hamnade på bloggen. Det är kanske lite rörigt med alla bilder, som dessutom inte alltid relaterar till den intilliggande texten, men det får ni stå ut med – heheh.

För den som inte har hängt med så är hon alltså opererad två gånger i vänster framben och har även haft en del andra problem.

Det hela började när hon var tre och ett halvt år och sparkade sig själv på insidan av benet så kraftigt att griffelbenet fick sprickor och gaffelbandet fick sig en liten smäll. Hon fick till råga på allt en riktigt allvarlig infektion orsakat av staphylococcus Aureus. Hon fick fruktansvärd mugg/rasp på alla fyra benen och när det var som värst så var hon nästan skinnflådd. Stackars stumpan. Det tog ungefär ett halvår för henne att bli frisk. Hon blev – vad vi trodde då – bra från allt bortsett från att hon fick en pålagring på griffelbenet.

I våras, två och ett halvt år senare, så beslöt jag att åka till kliniken med henne då jag tyckte att någonting måste vara fel på henne. Hon hade under riktigt lång tid utvecklat fler och fler underligheter vid motionering och när hon började kännas riktigt konstig vid ridningen i våras så var jag övertygad om att någonting var galet. Dessutom så är/var hon jättesur med all utrustning, var konstig i pälsen och mage och hade återigen fått en Aureusinfektion.

För magen gjordes gastroskopi och det visade ingenting som tydde på magsår och träckprov visade noll maskägg så veterinären sa att hon förmodligen har en lättare tarmstörning.

De tog även blodprover och skrapprover (på hud och päls) som först visade lite dåliga levervärden, men som vid ett andra test visade helt normalt. Alla andra värden (de testade allt möjligt) var också normala.

Skrapproverna visade inte heller de några tecken på parasiter eller hudsjukdomar.  Skönt!

Jag började ge bakjäst och med det blev hon helt bra i mage och päls! Billig och alldeles utmärkt lösning! Har tidigare provat SVINDYRA preparat och ingenting fungerade. Så tips: Har din häst magproblem? GE BAKJÄST!

Röntgen och ultraljud av benet visade tyvärr att sprickorna i griffelbenet antingen aldrig har läkt ordentligt eller slagits upp igen. Hon hade ju faktiskt slagit sig på mer eller mindre exakt samma ställe några månader innan. Pålagringen har aldrig blivit utslätad (vilket de ska bli) utan har en skrovlig yta. Den skrovliga ytan skavde mot gaffelbandet som därför blivit lite ”trasat”.

Hon var måttligt halt och blev trots en längre tids vila inte något bättre alls. Det var dags för operation. Större delen av griffelbenet togs bort för att inte orsaka fler problem och för att gaffelbandet skulle få en chans att läka ut.

På grund av djursjukvårdarnas dåliga bandagering blev överkanten av operationssåret blottat – LÄS MER OM DET HÄR – och nästa bandage hade hästuslingen trasat sönder helt och hållet så nu blottades hela såret och den ena klammern efter den andra började att lossna.

Veterinären sa att vi skulle ge det ett par dagar för att se om det räckte med noggrann rengöring och tätare bandagebyten (bytte var tredje dag från början), men det blev bara värre och värre vilket resulterade i en andra operation samt vistelse på kliniken för efterbehandling. De satte drän så att allt var och all sårvätska skulle kunna rinna ut ordenligt.

Efter det så började såret att läka riktigt fint. Alice har hela tiden varit pigg – riktigt överladdad och odräglig, kanske jag ska säga – och verkar oberörd av benet. Allting såg ut att gå riktigt bra och jag var jätteglad över det.

För ungefär en och en halv vecka sedan kom dock ett bakslag. Givetvis. Suck. Benet svullnade upp. Jag vet inte vad som hände. Sparkade hon sig själv? Vrickade sig? Reaktion inifrån av någon anledning? Jag försökte få en snabb återbesökstid, men fick inte tid förrän imorgon. Jag är riktigt nervös inför besöket. Tänk om det är något allvarligt fel i benet?? Usch…

Har ingen bild på hur det ser ut nu, men såret är helt läkt och det har vuxit ut mer päls. Däremot så är det ju det där med svullnaden… Återbesöket imorgon ger väl förhoppningsvis svar. Håll tummarna för oss!

Jag skrev ju att det var en lång sammanfattning!

Jag vill bara upplysa om att jag inte längre kommer att använda http://www.stensholmen.tk som domännamn. Efter att den blivit kapad igen, vilket hänt ett par gånger förut, så har jag tröttnat. Jag kommer att skaffa en ny, men tills dess så är det stensholmen.wordpress.com som gäller.