Feelgood Miniatures

Imorgon bär det av till Göteborg! Det ska inte bara bli roligt att få se alla fina och duktiga hästar, duktiga ryttare, de söta och roliga hundarna som tävlar i agility samt kolla på massa hästutrustning (och förhoppningsvis shoppa någonting också – heheh!) det blir dessutom två heldagar med systrarna ystra! Det är ju tyvärr så att vi inte kan umgås så ofta nuförtiden eftersom Heidi numer bor i Skåne. Så helgen ska som sagt bli rolig av många anledningar!

Här kommer några bilder som jag tagit genom åren. Det har blivit en hel del, men visar några få för att visa några exempel på vad man kan se om man besöker Göteborg Horse Show.

Man kan få se underbart vackra hästar. På bilden ser ni Levisto Z.

Man kan se duktiga ryttare. På bilden ser ni Kyra Kyrklund.

Man kan få se mindre lyckad ridning…

Ett år fick jag se min före detta arbetsgivare Anders Lidbeck med Roxette.

Man får se glädje! På bilden ser ni en glad Jan Brink på underbare Briar.

Man kan få se sådant man inte sett förut – som ett tränslöst bett!

Man kan få se fart och fläkt…

…på mer än ett sätt!

Och på Eurohorse (mässan) kan man fynda…

…och 2008 kunde man träffa på mig och Annica när vi delade ut information om BYS och deras utbildningar.

Nu har hon ytterligare ett sår. Visst är hon duktig? Suck…

Jag var helt övertygad om att Alice skulle ha bedrövligt inflammerade ben idag nu när hon skadade sig ytterligare en gång igår, men blev positivt överraskad när jag såg att benen faktiskt nästan till och med såg bättre ut än igår!

Upplagt via mobilen

Denna syn möttes jag av igår när jag plockade in Alice från hagen:

VAD TRÖTT JAG BLIR!! Finns det ingen ände på det här? Hon är ju världsbäst på att skada sig och få infektioner! Nu får det faktiskt räcka! Benen som äntligen började bli bättre. Vem vet vad denna nya skada kommer att orsaka? Ska jag få börja om helt från början? Skadan sitter givetvis på ett bakben till råga på allt. Det är bara till att hålla tummarna för att skadan inte kommer att påverka infektionen någonting.

Både Alice och jag börjar känna att det är lite väl tråkigt med hela processen kring behandlingen av henne infektionsdrabbade ben. Men, vad gör man? Jag gör vad som helst för att min prinsessa ska bli bra igen!

Det var en jättehärlig dag idag med en topptemperatur på runt sju plusgrader! Hästarna har njutit i fulla drag och har mest stått och solat sig och betat gräs nu när snön till största delen har försvunnit. Så, när jag såg att höburen var tom så bestämde jag mig för att inte fylla upp den utan låta hästarna gå på skattjakt istället! Jag har i omgångar spridit ut hö i små, små högar lite här och var så att hästarna får leta efter det. Det blir en sysselsättning, förlängning av ättiden och det blir dessutom mer som att de betar än att bara stå och mumsa i sig hö.

Nu är Alices bakben smala igen (viss svullnad vid kotorna kvar, dock). Igår hade de ju svullnat upp rejält, men all den svullnaden har gått ner nu. Åh, vad skönt. Men, samtidigt betyder ju detta att det förmodligen föreligger en stor risk att det kommer att fortsätta så: bättre – sämre – bättre – sämre. Precis som det var förra gången. Jag hade ju hoppats på att det bara skulle bli bättre, bättre, bättre – BRA! Men, men. Man kan inte få allt här i livet.

Som vanligt är det så att jag inte ska säga att det går bra – för då går det dåligt.

Alices ben såg bättre ut igår på förmiddagen, men på kvällen när jag skulle behandla henne så var de mycket sämre! Jag såg genom fönstret på dagen att hon galopperade en sträcka från ute i hagen och ner till Olle som stod vid höburen. Senare såg jag henne stå och dra ut hö och sedan kasta omkring på det och stå och flänga med huvudet. Jag antar att hon har en hel del överskottsnergi och därmed har hon säkert busat en del under dagen och det var väl säkert det som orsakade försämringen.

Bägge bakbenen hade svullnat upp igen och till råga på allt hade klantfian gått och skaffat sig ytterligare en ny liten skada. På insidan av vänster framben har hon sparkat sig själv – igen. Såret i sig är inte speciellt stort, men det är svullet runtom. Nedrans häst!! Bilder på benen kommer i ett senare inlägg

Söta stumpan som väntar på att jag ska fotografera färdigt inför nästa steg i behandlingen av benen.

Idag hjälpte bästa Angelica mig att hämta syrrans transport så att jag kan transportträna Alice igen. Det är ju nio månader sedan som hon stod i en transport senast så jag tyckte att det var dags.

(Varför jag behövde transportträna henne kan ni läsa HÄR och utvecklingen kan ni läsa HÄR – HÄR – HÄR och HÄR)

Blir hon bara bra i sina ben så har jag även planer på att åka några gånger till ridhus så att jag kan rida ordentligt. Kanske blir det någon träning också? Vi får se. Jag har aldrig ridit henne i ridhus. Hon har longerats i ridhus en gång när vi gjorde en hälsoundersökning på henne som fyraåring på Husaby Hästklinik, så det ska bli spännande att se hur hon reagerar. Hoppas jag inte flyger av – hahah!

TACK Nina för lånet av transporten och TACK Angelica för att du hjälpte mig att hämta transporten! Aj lav jo both!

Bild från förra årets transportträning

Dåligt tålamod? Japp. Men, faktum är att hon var jätteduktig igår trots att behandlingen tog lång tid. Hon var väldigt tålmodig och stod faktiskt till största delen avslappnat stilla.

Medicinen och behandlingen gör enorm nytta! Hon verkar inte ha ont alls förutom på de värsta områdena, svullnaderna har gått ner massor och såren läker och försvinner väldigt snabbt . Jag hoppas innerligt att de håller sig borta också och inte kommer tillbaka.

Alice står i förmiddagssolen och njuter! Jag är ute och går med Gizmo och passade på att gå upp till henne (hon står längst bort i hagen) och då även passa på att kika på hennes ben.

Åh, vad bra de börjar se ut på bara ett par dagar! Såååå skönt! Idag är sista medicineringsdagen så det blir lite nervöst att se om hon svullnar upp igen och om såren blossar upp och så vidare. Håll tummarna för att det inte blir så!

Upplagt via mobilen