Feelgood Miniatures

Så här såg benen ut igår. Märkbart bättre än dagen innan! Men, fortfarande en hel del svullnad på benen (tack och lov inte lika mycket kring kronorna i alla fall) och jag är nervös för de små gula prickarna/såren. De kan betyda att det är Aureus igen… Förhoppningsvis kan vi behandla bort det innan det bestämmer sig för att bryta ut mer.

Tänkte visa några bilder som jag tog igår på morgonen och förmiddagen.

Min glädje över igångsättningen och de roliga hoppträningarna jag gjorde med Alice blev extremt kortlivad då hon har fått en infektion i bägge bakbenen så de svullnade upp och har några inflammerade sår. Jag hoppas innerligt att det inte blir som förra gången då hon fick skinnflådda ben, alla fyra ben blev som telefonstolpar, mängder med inflammerade och vätskande sår. Diagnos: Staphylococcus Aureus. Tyvärr glömde jag ta bild på hur det var som värst, på dessa bilder ser benen ”bra” ut jämfört med hur hon såg ut som värst.

Det är som sagt långt ifrån det utbrottet sårmässigt sett, men svullnaderna är inte roliga alltså! Första dygnet hade hon så tjocka kronor och vätskande sår att hon inte ens ville sätta ner benen ordentligt för att det gjorde så ont. Vi satte in Metacam direkt och det verkar ha hjälpt en hel del redan efter första sprutan. Svullnaderna kring kronorna har gått ner markant så nu rör hon sig obehindrat igen! Skönt! Även såren såg mycket bättre ut redan nu.

16 februari
(klicka på bilderna för att se dem i större format – de öppnas i nytt fönster)

Det verkar ha lite samma samband för förra utbrottet blev i samband med att hon hade sparkat sig själv och hade även mugg samtidigt. Hon sparkade sig ju på bägge bakbenen nu också – kanske därför infektionen fick fäste?

Håll tummarna att detta går över fort och inte blir som förra gången! Om jag inte minns fel var hon konvalescent ungefär ett halvår. Orkar inte med alla problem som dyker upp hela tiden!!! Är det inte jag så är det hon, eller så är det vi bägge. Vi skadar oss och blir sjuka om vartannat och till råga på allt har jag ju alla mina vanliga problem – exempelvis höfterna – som sätter stopp för ”arbete” många gånger. Det känns som om det inte är meningen att jag ska rida…

Här kommer en video från hoppningen den 13 februari som var första gången sedan i oktober som vi hoppar överhuvudtaget och första gången sedan i juni som vi hoppar ”banhoppningshinder”. Det vi hoppade i oktober var SMÅ naturhinder. Maxhöjden på videon är 90 cm. Det var på detta ridpass som jag invigde det nya bettet. Ett separat inlägg om det kommer.

Videon går att se i HD 720p (ändra vid ”hjulet”) och om den hackar här på bloggen kan du klicka på YouTube-knappen för att se den på YouTube istället. Sidan öppnas upp i ett nytt fönster.

Igår när jag hoppade Alice så avslutade jag med ett lite högre hinder som jag trodde låg på mellan 1.05-1.10. När jag sedan mätte det efter att jag hade ridit så visade det sig att det var 1.20! Oj hoppsan. Det var ju inte meningen! Bara 1.00-1.10 är ju ”högt” med tanke på att det är ungefär åtta månader sedan vi sist hoppade sådana hinder.

Första hoppet – jag hänger inte riktigt med! Hon har sådan kraft i det hon gör så ibland är det svårt för mig (som inte rider så ofta nuförtiden på grund av mina problem) att följa med i all kraft! Hindret ser så litet ut på bild av någon anledning, men det är faktiskt 1.20

Efter det första hoppet blev hon lite osäker – säkert på grund av att jag inte kunde hänga med och det kändes nog obekvämt och osäkert för henne. Så jag valde att lägga ner bommen ett snäpp på ena sidan.

Sedan var det dags att lägga upp bommen igen och testa! Det första hoppet blev väl återigen sådär lagom snyggt från min sida! Men, trots att det blev några ”misslyckade” hopp och trots höjden så rev hon inte en enda gång under hela passet! Hon är en sådan duktig stumpa!

Stackars stjärnan som måste ha mig hängandes i tyglarna sådär… Jag antar att alla ”misslyckade” hopp var mitt fel, men det är verkligen jättesvårt när hon hoppar med sådan kraft och att det var lite tveksamheter så jag visste ju inte om hon skulle hoppa eller inte och så vidare. Det är ju en evig tur att det är ett böjligt gummibett i alla fall!

Efter det fick vi till ett riktigt härligt språng så det fick bli det sista!

Det var väl kanske dumt av mig att ens hoppa den höjd som jag trodde att det var, men hon kändes så otroligt fin när hon hoppade 90 cm så jag tänkte bara hoppa några språng på lite högre. Det var verkligen inte meningen att debutera henne på 1.20 så fort efter hopp-igångsättningen och verkligen inte i snö heller. Duktig stumpa som hoppade och det sista språnget blev verkligen jättebra!

Det snöar som hejsan nu! Äntligen får jag ett tillräckligt bra snödjup för att på fler ställen än små plättar kunna göra någonting vettigt!! Som vanligt kan jag inte (speciellt inte med mobilen) fånga det på bild hur mycket det snöar för antingen ser man bara en massa vita streck eller så ser det ut som om det inte snöar alls, eller väldigt lite. Jaja.

Upplagt via mobilen

Som jag skrev i förra inlägget så hoppade jag och Alice igår! Det var första gången på riktigt länge!! Sist jag hoppade verkar ha varit den 8 oktober!
Kolla videon på YouTube ifall den hackar här. Det kan bli konstigt ibland när man bäddar in ett videoklipp.

Innan det hade vi skuttat över de små nedfallna träden och små stockarna jag har lagt ut i hagen – den 30 november. Innan det hade vi inte hoppat på över en månad då senaste gången innan det var den 18 augusti och det var samma sak där – lite hoppning i hagen över de små nedfallna träden och stockarna.

Hoppning över banhoppningshinder verkar jag inte ha gjort sedan den 14 juni! Det är ju helt galet!! Fast jag vet ju att förra året har varit jättedålig för både mig och Alice. Det började bra på vintern och tidig vår, men sedan gick det snabbt utför med både det ena och det andra! Hon skadade sig ett par gånger, jag skadade bland annat ryggen, har haft stora problem med höfterna och så vidare. Jag hoppas verkligen att detta året blir bättre än det förra.

Ett inlägg angående gårdagens hoppning kommer!

Med all överskottsenergi var det dags att longera henne så att hon fick göra någonting. Hade egentligen ont i magen, men kände att jag var tvungen att motionera henne. Som jag skrev i förra inlägget var hon ju – ähum – ganska knäpp igår. Det jag glömde skriva var att hon var fullkomligt ODRÄGLIG också! Hispig, otålig, bufflig, lite respektlös och allmänt ohyfsad! Snacka om att behöva lite gymnastik för både kropp och hjärna!

Det konstiga var att när jag väl började longera så var hon visserligen lite spänd och så, men hon blev nästan lite lat! Jag trodde hon skulle bocka och bralla och ha sig, men det blev ingenting sådant. Hon slängde med huvudet ett par gånger, men inget mer än så. Konstigt!

Men, det bådar i alla fall gott för imorgon. Är det väder för det och min kropp samtycker så blir det kanske lite ridning. Ska longera henne först, dock, för att kolla hennes dagsform.

Alice var helt galen idag! Det började med att hon jagade runt på Olle flera gånger. Hon försökte få med honom i bockande och brallande och andra gånger jagade hon runt på honom med öronen bakåt.

Sedan när jag skulle ta av undertäcket (eftersom det var så härligt väder idag räckte det ju med ett vanligt fodrat regntäcke) så hann jag bara med att lossa gjordarna så skenade hon iväg och bockade och brallade som hejsan med gjordarna hängandes och slängandes. Jag får väl i och för sig skylla mig själv som gjorde detta i hagen, men det har alltid fungerat bra förut, hon brukar stå stilla, speciellt om hon står och äter (vilket hon gjorde, hon stod vid höburen). Knashäst!

Jag hade med mig äpple i fickan så jag började ge små bitar till Olle och då blev hon så avundsjuk att hon kom tillbaka. Hon galopperade och brallade i full fart för att sedan tvärnita precis framför mig. Återigen – knashäst!

Med äpplebitarna följde hon mig som en hund in i boxen där jag stängde in henne för att kunna ta av undertäcket och spänna gjordarna igen. Medan jag skulle stänga boxdörren började hon bocka och sparka inne i boxen. För en tredje gång – knashäst! Jag lyckades i alla fall till slut göra det jag skulle och släppte sedan ut henne i hagen.

Hon hade nog vårkänslor, det var ju en underbar dag idag! Strålande solsken och temperatur runt nollan. Skönt! Det var nog förladdat med överskottsenergi också, för jag har inte mått så bra ett par dagar så hon har fått stå då. Hon behövde springa och busa av sig, helt enkelt!