Storm och dressyrtävling

Jösses vad det stormar ute! Ibland känner man hur huset rör sig, strömmen har gått två gånger, hundhuset har blåst av altanen, staketet till Olles hage håller på att lägga sig så han är instängd i boxen och tidigare på dagen höll saker på att flyga iväg, även stora saker som de vita plastcontainrarna som rymmer 1000 liter (visserligen tomma och dämed ganska lätta, men ändå – de är ju stora!). Hoppas alla är OK och att stormen lugnar sig snart så att ingenting allvarligt händer.

Trots vädret var Sara iväg på sin första dressyrtävling. Dacke var lugn och fin på tävlingsplatsen och Sara gjorde ett bra jobb så de fick ett riktigt bra resultat för att vara första gången. Grattis! De är så fina tillsammans!

Går fortsatt bra!

Det har gått fortsatt bra med att ha Alice och Olle ihop i hagen. Idag var det väldigt lugnt, inget bus – ingenting. Det är verkligen jätteskönt att det går så bra, jag hoppas att det får fortsätta så! Vore roligt om jag äntligen hittat en häst som Alice kan gå ihop med.

Ihopsläpp!

Igår fick Alice och Olle bekanta sig med varandra i hagen för första gången! De har ju haft flera månader på sig att umgås inne i stallet och precis utanför, men det är ju inte samma sak som att vara i samma hage. De blev jätteglada bägge två och förutom varsitt ”benlyft” som markering så utdelades inga sparkar eller hugg från någon av dem! SÅ skönt! Tyvärr är ju inte Olle i skick att bara släppas ut vind för våg dygnet runt än, så än så länge kommer han få gå ute en kort stund med Alice varje dag (vi ska öka stadigt) och resten av dygnet gå i sin lilla lösdrift (som dock är lite större nu då han kan gå på både grus- och gräsdelen). Förhoppningsvis dröjer det inte alltför lång tid innan han kan gå dygnet runt tillsammans med Alice.

Video kommer när jag orkat göra den. Tog 42 stillbilder från videon och har laddat upp dem på Facebook då Pixbox snart kommer sluta fungera. Kolla albumet HÄR!

Pedikyr

Idag fick hästarna (utom Tyra) pedikyr av bäste hovslagaren Hans som vanligt gjorde ett bra jobb. Vi har tidigare fått ge Alice lugnande då hon har väldigt svårt med skoningen då hon blir så stressad/skärrad och därmed ”bråkar” så mycket att det blir fruktansvärt jobbigt för hovslagaren. Jag har kunnat tappsko henne två gånger själv så nu tänkte vi prova en helskoning utan någon form av lugnande. Jag stod framme vid huvudet hela tiden och mutade med godis och det gick faktiskt riktigt bra! Så nu hoppas vi – givetvis – att det fortsätter att gå bättre och bättre tills hon lugnat sig helt och håller och inser att det inte är någon fara och kan därmed slappna av.

För den som inte vet så började problemen (som så många av hennes andra problem) efter stafylokockinfektionen (aureus). Månader av dagliga (två gånger om dagen), smärtsamma behandlingar på skinnflådda ben täckta av vätskande sår gjorde henne superkänslig om sina ben. Bilden ovan visar inte ens när det var som värst (glömde tyvärr ta kort då)… Det blev så illa att det tog lång tid innan det ens gick att kratsa hovarna på henne utan att hon ”bråkade”. Det gjorde givetvis inte skoningsprocessen så lätt och det har alltså tagit oss ett och ett halvt år att ens nå så här långt. Jag antar att hon förväntar sig att det ska göra ont och kan därför inte slappna av. Men, som sagt, det går framåt! Yay!

Utvärdering av sadeln

Glömde ju skriva att jag äntligen fick chans att prova min nya sadel igår! Köpte ju en ny sadel till Alice för ett tag sedan då jag inte hittat någon sadel som fungerar för både henne och mig. Äntligen tror jag att jag kanske hittat rätt – eller åtminstone en som funkar bra nog för en tid framåt (man vet ju aldrig med unghästar, de kan ju ändra sig fort). Den är tillräckligt smal i midjan för att fungera för mina dåliga höfter, har ett skönt säte så jag kommer nog inte få ont på grund av mina sittben och ligger bra på Alice. Lättar kanske liiiite så ska prova med pad nästa gång, men funkar helt klart som den ligger nu. Ligger i alla fall bäst av de jag provat hittills. Den har dessutom samma underbara, mjuka och stötdämpande stoppning (AMS – neopren med en kärna av riktig ull) som min förra sadel (Knight’s Camelot) och Alice verkar gilla den.

Sadeln är en Lippo Flavio. Helst hade jag velat ha en Lippo Fazzino som är nästan samma sadel, fast i lite lyxigare läder och utformande, är ännu skönare och har dessutom ändringsbar bomvidd. Dessutom finns den i en snygg brun färg, som jag hellre vill ha. Men, då den är en hel del dyrare får denna duga tills jag har råd med en Fazzino eller hittar en passande på begagnatmarknaden till bra pris.

Så här ser Fazzinon ut i den färg jag vill ha. Bilden återger färgen hyfsat i alla fall. Men, både sadeln och färgen är snyggare i verkligheten, enligt mig!

Ridning!

Äntligen! Efter över en månads tid har jag äntligen fått sitta på min pärla igen! Jag började med att longera i alla gångarter för att känna av dagsformen. Hon var återigen lugn och fin, ett litet bus bara. Så då blev det sadling och tränsning (longerade i kapson) och uppsittning! Hon var trött efter longeringen (har ju noll kondition) så hon var ganska seg så jag fick driva en del. Men, inte ens när hon vaknade lite mer till liv gjorde hon någon studsning, bockning eller kickning – trots att jag vid två tillfällen drev på henne friskt i galopp för att testa. Inte blev det någon protest heller, trots att hon tyckte att det var riktigt jobbigt (mer än att hon var seg då, förstås)

Provade att rida med både hackamore och bett, med två tyglar så att jag kunde välja vad jag ville ha, utefter vad hon verkade föredra för dagen. Hon gick ganska bra på bägge alternativen, men mest avslappnad och positiv blev hon när jag hade lite lätt kontakt i både hackamoret och bettet. Krävde inte att hon skulle jobba i någon perfekt dressyrform utan hon fick gärna gå i en friare form om hon ville och därav hade jag en väldigt försiktig hand och lite halvlång tygel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Går fortsatt bra!

Alice var återigen jätteduktig när jag longerade. Lugn och lyhörd. Om inte kroppen protesterar alltför mycket imorgon ska jag nog rida! Längtar efter att få sitta på min vackra, underbara plutta!

Bild från 16 april 2011

Duktig plutta!

Alice var jätteduktig idag när jag longerade henne. Viloperioden verkar ha gjort nytta för hon skötte sig ypperligt och var mycket lugnare än tidigare. Pyttelite bus blev det, men nu såg man att det bara var bus och inte irritation! Skönt! Hon rörde sig mycket bättre också och kunde bland annat länga traven på ett helt annat sätt än innan vilan. Hoppas detta håller i sig nu så att det funkar lika bra i ridningen också.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igångsättning

Nu så! Nu ska vi komma igång igen, Alice och jag. Med tanke på att hon samlat på sig väldigt mycket överskottsenergi då hon stått så länge nu börjar jag – som vanligt – från marken. Drev runt henne i hagen idag så hon fick springa av sig lite. Imorgon blir det troligtvis longering. Sen kanske det blir lite ridning, fast med löslongering/longering före för att få bort lite energi först. Här lite bilder från idag samt två små filmsnuttar. Väldigt dålig kvalitet på grund av mobilkameran, men bättre än inget?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kvaliteten på filmerna är verkligen usel och dessutom går det inte att zooma med den mobil som jag har så det blir lite långt ifrån…

LITE TRAV
LITE GALOPP

Närmar sig ihopsläpp!

Olle får gå längre och längre stunder i gräshagen, är uppe i fyra timmar nu. Resten av tiden går han fortfarande i hans lilla lösdrift med grushage. Nu är han även avmaskad (han hade ju ganska mycket blodmask – dock bara den lilla, vanliga) så förhoppningsvis dröjer det inte så länge nu innan han kan släppas ihop med Alice! Håll tummarna!

Halloweenfest

Idag hade vi en lite försenad Halloweenfest här hemma och jag måste säga att jag tyckte vi gjorde ett bra jobb på att dekorationerna och våra utklädnader – hahah. Det blev dock ingen tid för att göra något mer än det nödvändigaste med Alice, men ska ju som sagt inte sätta igång henne förrän nästa vecka ändå var det planerat. Så här såg jag ut!

11/11/11

Lite häftigt datum idag 11 november 2011: 11/11/11.

I övrigt har jag och Alice fortfarande paus, men planen är att komma igång nästa vecka. Får se om hon då lugnat sig i kroppen (det kändes ju som om hon var irriterad över växtvärk eller något) och hur mycket min (kropp) orkar med.

Göteborg Horse Show 2012

Ååååh! Någon mer än jag som ska till Göteborg Horse Show i februari? Jag längtar redan nu! Att gå på mässan är ju nästan det roligaste av allt när man är en sådan hästutrustningsnörd och shopaholic som jag! Är ju i himlen när jag går där och pillar på alla fina saker! Det enda tråkiga på mässan är att det bitvis blir så vansinnigt mycket folk att man knappt kan röra sig. Jag överdriver inte. De som varit där vet vad jag pratar om. Men, det får det vara värt.

Hage till Olle

Idag fick Olle en liten gräshage som han ska gå i för att vänja in sig till att kunna gå ihop med Alice. Han får dock stå ut med munkorg för att han inte ska kunna stoppa i sig hur mycket som helst. Han får gå en kort stund per dag och vi kommer succesivt öka antalet timmar i gräshagen allteftersom vi ser att han klarar av det. Han blev – föga förvånande – glad över sin nya hage. Övrig tid går han som vanligt i sin minilösdrift.

Nio år

I onsdags 2 november 2011 firade Magnus och jag nio år tillsammans. Jösses vad tiden går! Känner mig helt plötsligt gammal – hahah! Nä, kanske inte riktigt så illa, men visst är nio år faktiskt en ganska lång tid.

I övrigt händer inte så mycket roligt just nu. Är i en svacka så har ingen ork att göra någonting utöver det nödvändiga. Alice har således stått i över en vecka.

Shopping

Var i Skara idag och köpte en ny sadel till Alice, en lätt begagnad Lippo Flavio.

image

Sedan var det REA på Skara Hästsport och där hittade jag de där Kavalkade-bootsen jag tjatat om. De hade bättre ordinariepris än vad jag sett i nätbutiker och så var det 20% rabatt så då passade jag på att köpa för även om det fortfarande är mycket pengar så var det åtminstone värt det nu för att testa.

image

Till Gizmo blev det ett Back on Track-täcke som jag dock är missnöjd med vilken storlek jag valde. Ville ha mindre än man skulle eftersom i rätt storlek går det långt ut över rumpan o så får man trä svansen genom ett hål. Jag ville slippa svanshålet och valde då en mindre storlek som ändå passar bra i bog och runt magen. MEN! Nu när jag tittar närmre på hur det sitter är jag jättemissnöjd… Suck.

image

Tråkväder!

Varit en riktigt trist, grå dag idag. En sådan dag där man tappar all motivation att göra något annat än att sitta i soffan inbäddad i filtar och mysa. Men, djuren måste ju ändå tas om hand, så det är bara till att pallra sig ut. Och när man möts av en ständigt positiv, nyfiken, social och übersöt Alice så ångrar man inte en sekund att man letade sig ut i regnet.

Sorg och saknad…

Vet inte varför, men just nu är det extra jobbigt. Saknaden och tomheten som alla mina älskade djur lämnat är stor… Enorm… Det är alltid jobbigt när man blir av med ett älskat djur. Det är nog så jobbigt att behöva sälja dem (saknar alla hästar jag sålt: Wonderful Lady, Natasha, Eko Santa Catalina, Daiko och Flash), men när de dör är det ännu värre och dör de dessutom i förtid och/eller på ett hemskt sätt är det ÄNNU värre.

Ludde är den absolut största – och värsta – förlust jag någonsin upplevt. Jag kommer aldrig komma över det och aldrig sluta hata mig själv för det som hände. Min bebis… Hur kunde jag vara så dum?! Jag hade världens bästa hund (mer eller mindre den perfekta hunden!!) och på grund av min dumhet är han död. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Mitt hjärta är i tusen bitar och det kommer för alltid finnas ett stort – enormt – hål som aldrig kommer fyllas eftersom den delen av mig dog med honom.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom säkert ett hundratal gånger. Varje gång jag ser Gizmo tänker jag på Ludde och jag kan inte låta bli att jämföra dem HELA tiden! Ludde gjorde aldrig si – Ludde gjorde så – Ludde hit och Ludde dit. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt! Ibland tänker jag så mycket på honom och pratar så mycket om honom att det känns som om han fortfarande lever… Ludde blev påkörd och dog den 10 september 2010. Han blev bara lite mer än ett år och min enda tröst är att det gick så fort att han inte ens hann märka något eller lida något.

En annan hemsk förlust var mitt marsvin Snufsan som betydde oerhört mycket för mig och som tyvärr dog på ett smärtsamt sätt som fyraåring den 29 maj 2008. Vi tror hon hade cancer i magen (hennes mamma dog också ung) och hon dog i magplågor innan vi hann ge henne veterinärhjälp.

Fiffi… Älskade Fiffi… Underbara, snälla, goa, bussiga, tappra, duktiga Fiffi… Som jag och hon kämpade. Så länge. Så hårt. Det är inte rättvist!!! Det är fruktansvärt att hon fick lida så mycket, genomgå så många smärtsamma behandlingar, opereras två gånger, stå på boxvila i tre månader för att sedan ändå få tas bort den 13 februari 2010 som nybliven sexåring…

Och allt arbete jag lade ner… Mockade en gång i halvtimmen (förutom ett fyra timmars uppehåll på natten) den första månaden. Därefter med lite längre mellanrum, men ändå många, många gånger varje dag. Resor till djursjukhuset tre gånger i veckan de perioder hon inte stod där. Behandling minst tre gånger om dagen på de tre icke-opererade hovarna tills de hade läkt samt på den opererade hoven bandagebyte varje dag. Allt vi provade – beprövat som experimentellt… Och allt kostade ju givetvis också. MYCKET. Jag var helt utmattad och kunde inte förstå hur hon kunde hålla humöret uppe trots allt detta? Vilken fantastisk häst!!

Den 12 februari 2011 blev hon så dålig att hon hon knappt ville stå och när hon gjorde det gick hon på tre ben. Jag ringde ut jourveterinär som dock inte ville ta beslutet att ta bort henne utan gav istället smärtstillande som räckte över natt så att vi kunde åka till kliniken dagen därpå – vilket vi gjorde. Hon var så underbar. Så tapper. Hon hoppade upp på transporten på tre ben…. Fantastiska varelse… Och när vi kom fram till kliniken och hon såg att vi var där var det som om hon tog en lättnadens suck. Som om hon visste vad som väntade. Hon blev så avslappnad – nästan glad upplevde jag henne som… Som om hon visste att hon kämpat färdigt. Den 13 februari 2010 avslutades hennes lidande. Hon var en nybliven sexåring.