Jag skulle vagnträna Dingo som – precis som de tidigare gångerna – tog det hela med ro och skötte sig superfint! Sedan hände någonting när jag skulle svänga. Av okänd anledning så gav selet efter och ena skakeln trycktes uppåt och hamnade/tryckte på manken.
Dingo visade tydligt att han tyckte att det var fruktansvärt obehagligt – vilket ju inte var så konstigt. Jag hann dock inte hjälpa honom innan han reagerade på smärtan/obehaget och ju mer han rörde på sig desto värre blev det och då fick han panik och försökte fly undan situationen.
Men, det blev förstås bara värre och värre ju mer han sprang, skuttade och bockade och till slut så välte rockarden och det blev bara ännu mer kaos! Jag var till slut tvungen att släppa linan och kunde bara med hjärtat i halsgropen iaktta den fruktansvärda situationen och innerligt hoppas att han skulle klara sig ur det helskinnad.
Det var dock lättare sagt än gjort då jag var fullt övertygad om att han – med min vanliga otur – antingen gå omkull och bryta nacken och dö, eller bryta benet, slita sönder senor, bryta ryggen eller dylikt som skulle innebära avlivning. Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt fasansfullt det var och hur hjälplös jag kände mig…
Till slut så stannade han (av sig själv) och i all sin hjälplöshet lät han mig och Angelica (tack och lov att hon var med mig!) gå fram till honom och att försöka få loss de remmar som fortfarande satt fast (allting var ju dock i en enda röra!). Detta var dock lättare sagt än gjort. Gjorden och bukremmen tryckte hårt över ryggen då vagnen tyngde ner selet.
Jag slet som ett djur i remmarna, men de satt som berget och jag hade klantigt nog ingen kniv! Mina panikkänslor blev svårare och svårare att hålla tillbaka, men jag ville ju bete mig så lugnt som möjligt för Dingos skull!
Återigen – tack och lov att Angelica var med mig! Tack underbara du för hjälpen – både med Dingo och med att lugna och trösta mig.
Vagnen är trasig. Selet är trasigt. Men, det spelar verkligen ingen roll för det viktigaste är Dingo! Tyvärr så är han också lite ”trasig”, men han måste dock ha haft änglavakt för det verkar inte som om att han har ådragit sig några allvarligare skador!
Ryggen blev såklart hårt belastad, så han får ha ett Back on track-täcke på sig. Han har bränn-/skavsår på benen ända upp till bakknäna, men det är fantastiskt nog endast ytliga sår! Tack och lov så slarvade jag inte med bensskydd – han hade säkert fått fler och kanske större skador utan dem.
Dock blev han sämre (ökad hälta) i sitt ”spattben” där han också ådrog sig flest skador/sår. Förutom såren så är benet lite svullet. Även det andra bakbenet är lite svullet, men inte lika mycket.
Detta var fruktansvärt att uppleva och jag vill aldrig vara med om det igen! Stackars Dingo… Han har (trots det som hände) verkligen ett underbart temperament. Han lugnade sig superfort efter att vi hade fått loss honom. Fine lille pojke! SOM jag känner mig lättad och lyckligt lottad att det inte gick värre än vad det gjorde…
Feelgood Miniatures 