Tack så jättemycket för hjälpen, Älskling!

Magnus håller på att gräva bort de fula gräs-/ogräskanterna och så ska där istället läggas stenmjöl.

Idag var jag med stumpan på återbesök. Allting gick över förväntan! Hon var GULD att lasta både dit och tillbaka (hon har ju annars varit väldigt svårlastad det sista på grund av att det ”slog slint” på grund av alla veterinärbesök) och hon gick dessutom in i en undersökningsspilta när de skulle ultraljuda (vilket hon har totalvägrat att göra de senaste gångerna). Är SÅ stolt över mitt hjärta!

Och som grädde på moset: Jag fick goda besked! Trots reaktionen som hon har i benet nu så anser de att det faktiskt ser bra ut. Det är helt normalt efter sådana operationer att det är processer som pågår vilket ger svullnader och värme. Hon var dock helt ohalt! Hon har heller inte haft någon feber.

De tyckte att hon är redo att sättas igång (!!!), men att man givetvis ska ta det försiktigt och att hon ska gå kvar på begränsad yta = box och liten hage. Hon ska skrittas (för hand eller uppsuttet) tio minuter dagligen i en vecka. Därefter öka med tio minuter varje vecka fram till nästa återbesök. Det innebär att om sex veckor så är vi uppe i en timmes skrittarbete! Känns helt overkligt. Hoppas att allting går vägen nu då så att det inte blir fler käppar i hjulet för oss…

Nu äntligen tar jag mig i kragen och skriver lite om vad som är fel med Alice, vilket många har frågat mig. Jag har ju inte skrivit så jättemycket om det och har dessutom en hel del bilder som aldrig hamnade på bloggen. Det är kanske lite rörigt med alla bilder, som dessutom inte alltid relaterar till den intilliggande texten, men det får ni stå ut med – heheh.

För den som inte har hängt med så är hon alltså opererad två gånger i vänster framben och har även haft en del andra problem.

Det hela började när hon var tre och ett halvt år och sparkade sig själv på insidan av benet så kraftigt att griffelbenet fick sprickor och gaffelbandet fick sig en liten smäll. Hon fick till råga på allt en riktigt allvarlig infektion orsakat av staphylococcus Aureus. Hon fick fruktansvärd mugg/rasp på alla fyra benen och när det var som värst så var hon nästan skinnflådd. Stackars stumpan. Det tog ungefär ett halvår för henne att bli frisk. Hon blev – vad vi trodde då – bra från allt bortsett från att hon fick en pålagring på griffelbenet.

I våras, två och ett halvt år senare, så beslöt jag att åka till kliniken med henne då jag tyckte att någonting måste vara fel på henne. Hon hade under riktigt lång tid utvecklat fler och fler underligheter vid motionering och när hon började kännas riktigt konstig vid ridningen i våras så var jag övertygad om att någonting var galet. Dessutom så är/var hon jättesur med all utrustning, var konstig i pälsen och mage och hade återigen fått en Aureusinfektion.

För magen gjordes gastroskopi och det visade ingenting som tydde på magsår och träckprov visade noll maskägg så veterinären sa att hon förmodligen har en lättare tarmstörning.

De tog även blodprover och skrapprover (på hud och päls) som först visade lite dåliga levervärden, men som vid ett andra test visade helt normalt. Alla andra värden (de testade allt möjligt) var också normala.

Skrapproverna visade inte heller de några tecken på parasiter eller hudsjukdomar.  Skönt!

Jag började ge bakjäst och med det blev hon helt bra i mage och päls! Billig och alldeles utmärkt lösning! Har tidigare provat SVINDYRA preparat och ingenting fungerade. Så tips: Har din häst magproblem? GE BAKJÄST!

Röntgen och ultraljud av benet visade tyvärr att sprickorna i griffelbenet antingen aldrig har läkt ordentligt eller slagits upp igen. Hon hade ju faktiskt slagit sig på mer eller mindre exakt samma ställe några månader innan. Pålagringen har aldrig blivit utslätad (vilket de ska bli) utan har en skrovlig yta. Den skrovliga ytan skavde mot gaffelbandet som därför blivit lite ”trasat”.

Hon var måttligt halt och blev trots en längre tids vila inte något bättre alls. Det var dags för operation. Större delen av griffelbenet togs bort för att inte orsaka fler problem och för att gaffelbandet skulle få en chans att läka ut.

På grund av djursjukvårdarnas dåliga bandagering blev överkanten av operationssåret blottat – LÄS MER OM DET HÄR – och nästa bandage hade hästuslingen trasat sönder helt och hållet så nu blottades hela såret och den ena klammern efter den andra började att lossna.

Veterinären sa att vi skulle ge det ett par dagar för att se om det räckte med noggrann rengöring och tätare bandagebyten (bytte var tredje dag från början), men det blev bara värre och värre vilket resulterade i en andra operation samt vistelse på kliniken för efterbehandling. De satte drän så att allt var och all sårvätska skulle kunna rinna ut ordenligt.

Efter det så började såret att läka riktigt fint. Alice har hela tiden varit pigg – riktigt överladdad och odräglig, kanske jag ska säga – och verkar oberörd av benet. Allting såg ut att gå riktigt bra och jag var jätteglad över det.

För ungefär en och en halv vecka sedan kom dock ett bakslag. Givetvis. Suck. Benet svullnade upp. Jag vet inte vad som hände. Sparkade hon sig själv? Vrickade sig? Reaktion inifrån av någon anledning? Jag försökte få en snabb återbesökstid, men fick inte tid förrän imorgon. Jag är riktigt nervös inför besöket. Tänk om det är något allvarligt fel i benet?? Usch…

Har ingen bild på hur det ser ut nu, men såret är helt läkt och det har vuxit ut mer päls. Däremot så är det ju det där med svullnaden… Återbesöket imorgon ger väl förhoppningsvis svar. Håll tummarna för oss!

Jag skrev ju att det var en lång sammanfattning!

Jag vill bara upplysa om att jag inte längre kommer att använda http://www.stensholmen.tk som domännamn. Efter att den blivit kapad igen, vilket hänt ett par gånger förut, så har jag tröttnat. Jag kommer att skaffa en ny, men tills dess så är det stensholmen.wordpress.com som gäller.

Inatt var första gången sedan operationen som Alice fick stå olindad! Under dagen fick hon ha hagskydden/terrängskydden på sig så att hon kunde vara ute trots regn då det ju inte är så bra att bandage blir blöta.

Jag är så glad att benet inte blev sämre vare sig efter en natt utan lindor eller efter en dag i hagen med enbart benskydd!

Trots de pyttesmå sjukhagarna så är lilla stumpan så glad åt att få vara ute – trots regnet. Gräs är inte bara föda för det fysiska utan även det psykiska.

Helt NY bok för att hålla reda på det mesta gällande din häst.

Tänkt pris: 50,-

Nu tröttnade vi på att ha rännorna vid uppbindningsplatsen så vi beslöt att gjuta igen dem.

Jag är jättenöjd med resultatet. Nu blir det lättare både för oss när vi tar hand om hästarna såväl som för hovslagare och veterinär när man kan röra sig fritt runt hästen utan att behöva tänka på att vricka fötterna. Detsamma gäller givetvis även för hästarna!

Lilla gumman har det ju inte så jättekul med boxvila och små sjukhagar, men hon håller humöret uppe och är sitt glada, energiska jag. För det mesta i alla fall. Hon blir självklart frustrerad med jämna mellanrum. Hon är dessutom väldigt uttråkad så hon blir ganska odräglig emellanåt, men det är ju fullt förståeligt. Man kan ju dock inte tillåta vad som helst bara för det.

Idag fick Alice stå några timmar i ligghallen som lite variation. Inte jättekul, men bättre än ingen variation alls.

Ligghallen är ju hyfsat rymlig också så hon har ju lite att röra sig på i alla fall.

Bättre sent än aldrig? Här kommer en uppdatering om Alice.
Vi var ju på återbesök för en och en halv vecka sedan och fick för omväxlings skull positiva besked! Veterinären (Nick) tyckte att hennes operationssår hade läkt fint, hon rörde sig bra, benet kändes bra och röntgen visade att vävnaden kring det som är kvar av griffelbenet läker som den ska.

Jag frågade honom om infektionen som hon fick efter operationen kan ha haft någon negativ inverkan på läkningen, men han sa att han vid operationen såg att infektionen aldrig gick in till benet eller gaffelbandet och att det såg bra ut även nu. Så det var ju skönt. Det var för tidigt att göra ultraljud, dock, så det får jag vänta ytterligare några veckor på.

Jag frågade igen om hennes prognos då jag ju fick den förra av en annan veterinär. Den veterinären sa ju att det skulle ta minst ett år innan gaffelbandet skulle ha läkt ordentligt – om hon någonsin skulle bli helt återställd vill säga – så döm av min förvåning när Nick sa att han ansåg att det var mycket god prognos på just hennes skada! Han sa att det var runt 80-90% chans att hon blir helt återställd och att hon troligtvis – och om inga komplikationer tillstöter – kommer att vara fullt ridbar om 4-6 månader! Helt otroligt! Jag var tvungen att fråga vad det var han sa för jag var helt övertygad om att jag hade hört fel!

OK. Det är ju fortfarande så att man aldrig kan lämna några garantier och jag är helt på det klara med att det fortfarande finns en risk att hon aldrig mer kommer att fungera som ridhäst, men jag har åtminstone fått lite hopp igen! Innan detta återbesök var jag nästan helt inställd på att hon INTE skulle bli en ridhäst igen och var givetvis väldigt ledsen över det. Mer eller mindre deprimerad, ska jag väl erkänna. Så det hopp som har tänts i mitt hjärta gör att det känns flera kilo lättare, även om oron – förstås – ligger kvar.

Det blev bra med bitpinnen som jag satte upp till Alice. Hon har barkat av allt som hon har kommit åt så nu ska jag byta håll på den så att hon kan sysselsätta sig med den andra sidan!

Ny sjukhage till Alice igen. Hon är perfekt att använda som gräsklippare!

Sitter tillsammans med Gizmo på en bänk och tittar på Stumpisen som nöjt betar i en ny hage. Blåser kallt, men har klätt på mig som om det vore vinter och sitter på en filt som värmer gott!

På grund av att hästarna förstör så mycket i stallet har jag gjort som jag gjorde i ligghallen = satt nät överallt. Jag får känslan av kaninbur för att det är så mycket nät överallt, men vad gör man…

Jag spikade upp en bitpinne åt Alice, men vi får se om hon väljer att tugga på den eller inte. Hästar brukar ju inte vara så jätteförtjusta i björk. Jag har för mig att färsk björk, eller framförallt bladen, är giftigt för dem i stora mängder. Men, en liten bitpinne dör hon knappast av.

Alice blev jätteglad när hon fick komma ut i en liten gräshage. Mängder med gott gräs att mumsa i sig.

Jag har varit så trött ända sedan igår så jag har inte ens orkat skriva vad som hände på kliniken, eller ja, vad jag fick reda på. Jag orkar inte skriva så mycket nu heller, men jag kan i alla fall avslöja att det är positivt (för omväxlings skull)!

Syster yster Nina, Alice och jag är på väg till Skara för återbesök. Operationssåren ser verkligen fina ut nu, det är bara pyttelite kvar att läka. Jag hoppas att de röntgar och ultraljudar så att vi vet hur det ser ut invändigt.

Det är VÄRRE än vad ni kan se på bilderna… ALLT är bitet på…

Nedrans bävrar!
Trots antibitmedel så håller de på att äta upp stallet för mig! Vad ska jag göra?! Det blir väl till att spika upp nät precis överallt för jag kan ju inte hålla på och stryka och spraya på antibitmedel överallt flera gånger om dagen…

Det är VÄRRE än vad ni kan se på bilderna… ALLT är bitet på…

Det är ju så trist eftersom det precis började ta form, jag har målat lite och så vidare. Jag får måla om hela tiden för att de gnager bort färgen… Nya brädor är verkligen inte nya längre. Bärande stolpar är också ”drabbade” och de måste jag definitivt rädda, annars rasar ju byggnaden!!

Det är VÄRRE än vad ni kan se på bilderna… ALLT är bitet på…

Jag ger dem ju trots allt färska kvistar varje dag, i vissa fall flera gånger om dagen, de har fri tillgång på grovfoder och de har även träbitar som de FÅR bita på som jag har lagt in i boxarna, men det duger tydligen inte!

Mitt fina stall… Det är inte så fint längre…

Idag fick Olle komma ut i en liten sjukhage och Alice fick en större hage med gräs – vilket var väldigt uppskattat! Tyvärr varade inte glädjen särskilt länge då det började regna efter en stund, men ändå.

Vi får hoppas på en torr dag imorgon.