Härligt

Skrittar fram i skogen inför ett dressyrpass och det är helt underbart väder!

Skrittar fram i skogen inför ett dressyrpass och det är helt underbart väder!
Jag har ju helt glömt bort att skriva att jag fick hjälp av Angelica och Sara i måndags med att gå vidare i lastträningen, så nu kunde vi träna på att stänga inne henne i transporten. Det gick jättebra! Vi tog det i etapper. Först gick vi in, stannade en stund och sedan ut. Sedan gick vi in, stannade och så stängde de baklämmen (men fronturlastningen och lilla dörren var öppna för att det inte skulle vara lika klaustrofobiskt på direkten). Sedan fortsatte vi med att ta det steg för steg med att för varje gång stänga ytterligare en dörr eller lucka tills allting var stängt och att även frambommen var fastsatt = hon var ”låst” mellan bom och bakläm. Det gick som sagt jättebra!
Nästa gång gör vi samma sak och tar det ett steg längre = lämna henne ensam i transporten (nu stod jag med henne i transporten för moraliskt stöd). Går det bra och jag har möjlighet till att få körhjälp av någon så skulle jag gärna ta en liten körsväng med henne också för att se att även det går bra. Är så glad att allting gått så bra så här långt. Hoppas ju på att kunna komma igång lite i år och åka på lite träningar och så. Förra året var ju helt sorgligt – kom inte iväg på någonting på grund av att min kropp krånglade så. Kunde ju inte ens rida överhuvudtaget på långa perioder. Håll tummarna att det blir ett bättre år i år!
Blev inga bilder från måndagen så jag slänger in en gammal bild istället
Alice har legat under febergränsen ett par dagar nu så jag gav mig ut på en ridtur tillsammans med Sara och Dacke. Det var en riktigt härlig eftermiddag/kväll och hästarna var glada för att få komma ut och röra på sig. Alice skötte sig oväntat bra! Jag trodde hon skulle vara superladdad nu när hon har stått i en vecka, men hon var bara lite spänd. Tempade henne både före och efter ridningen och faktiskt så hade temperaturen gått ner lite efter ridningen! OK, bara pyttelite, men jag hade förväntat mig en höjning så en sänkning var väldigt välkommet!
Dagens utrustning gick i grått! Schabraket har en fin Lena Furberg-häst broderad på vänstersidan.








Helt otroligt! Jag brukar aldrig vinna utlottningar, men denna gång kammade jag hem en vårfräsch Pikeurkeps på Pikeur/Eskadrons Facebooksida! Jag valde den i orange – tycker den är jättesnygg!
Tack, Pikeur & Eskadron! 😃
Hon må ha en stafylokockinfektion och hon må ligga runt febergränsen flera dagar på raken, men hon verkar då inte må särskilt dåligt av det!




Det blåser visserligen mycket (och ganska kallt), men temperaturen är ändå så pass lagom att Alice får njuta naken i solen några timmar. Det verkar hittills vara uppskattat.
Tidigare i veckan hade jag ”stora” planer för helgen där jag hade tänkt att både rida och lastträna – med körning denna gång. Det har inte blivit någonting av det dels på grund av att hon legat på febergränsen i flera dagar (hon är dock inte allmänpåverkad utan sitt vanliga, glada jag. Så än så länge har hon inte varit i behov av mediciner) och dels för att jag själv inte har mått så bra de senaste dagarna. Sedan så har Magnus inte haft tid att hjälpa mig heller och jag kan inte komma vidare i lastträningen (eller ja – lastnings/åknings-påminnelsen får jag väl egentligen kalla det, men det är lättare att skriva lastträning) själv eftersom jag behöver hjälp med bil och körning. Nu har det ju dessutom blivit så kladdigt på gårdsplan så det är inte så bra att hålla på med transporten där.

SUCK! Jag tänkte promenera lite med henne i alla fall. Det blir ingen lång runda eftersom jag fortfarande inte mår så bra (får bland annat också feberkänningar emellanåt, har ont i halsen och så vidare), men då får hon göra någonting i alla fall , men som inte är ansträngande (med tanke på att hon ligger lite högt i temperatur). Jag tror att det är bra för hennes ben att hon inte blir för stillastående (därav att jag inte har ställt henne på boxvila) då den ökade blodcirkulationen som blir genom rörelse hjälper läkningen.
Jag vet ju sedan innan att detta troligtvis blir långdraget, men kommer hon bara ner lite i temperatur så ska jag börja rida henne igen (ja, jag måste ju också må bra, förstås) eftersom infektionen är långt ifrån så illa som det var förra gången. Jag får helt enkelt ha tålamod. Det samma gäller väl mig själv, men jag är trött på att känna mig som en spetälsk och det är INTE kul att se ut som jag gör i ansiktet. Igår gjorde det dessutom jätteont i högra sidan av ansiktet – där såren är som värst. Det var nästan outhärdligt! Fick ta lite smärtstillande och kylde med en kylpåse för att lindra obehaget.
NÄ! Nu får det minsann se till att bli bra!! Varje gång jag gör ett helhjärtat försök att jobba mig igenom mina kroniska besvär och komma igång ordentligt så händer någonting! Antingen blir jag sjuk och/eller skadad eller så blir Alice sjuk och/eller skadad eller som i detta fall så blir vi bägge dåliga. Jag är så trött på alla motgångar. Det har ju varit så i alla hennes ”rid-år” (från tre års ålder) så vi kommer ju aldrig någon vart. OK, vi ligger ju inte kvar på treårs-nivå, men ni vet vad jag menar (eller?). Nej, nu börjar detta inlägg bli alldeles för långt och dystert så nu lägger jag av för denna gång. Hoppas alla får en trevlig söndag!



Alice har i flera dagar legat på gränsen till feber och även snäppet över gränsen. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken? Feber är ju inte bra för det betyder ju att någonting är fel – vilket jag i och för sig redan vet: hon har ju en stafylokockinfektion. Men, kan det vara ett bra tecken? Kan det betyda att kroppen jobbar på för fullt för att kämpa mot infektionen? Om det fortsätter får jag ringa veterinären och se vad de säger. Hon kanske behöver en ny kur med Metacam eller kanske antibiotika.
Än så länge är hon inte allmänpåverkad, men hon kan ju inte ridas. Jag ville ändå aktivera henne lite så jag promenerade lite med henne. Det blev inte någonting märkvärdigt, men i alla fall tio minuters strosande. Bättre än ingenting?
Bilden är från ungefär ett år sedan
Vedervärdiga bakterie som kan orsaka hemska infektioner som är svåra att bli av med. Det kräver stor noggrannhet, renlighet och försiktighet att behandla infektionen. Handskar och handsprit är ett måste eftersom infektionen smittar mellan människa och djur. Det tar oftast lång tid att komma till rätta med infektionen och det vill givetvis även till att man ser till att hästen mår bra i övrigt för att dess immunförsvar ska orka kämpa emot också.

Staphylococcus Aureus finns naturligt i den mänskliga normalfloran hos 25-30% av befolkningen (frekvensen hos djur vet jag inte, men läste någonstans att det oftast är vi människor som smittar djuren). Oftast orsakar den inga problem (givetvis, annars skulle ju alla dessa människor ha Aureus-infektioner hela tiden), men ibland kan alltså infektioner bryta ut.

Veterinärerna har inte kunnat ge mig något bra svar på vad det är som orsakar utbrotten hos Alice, men bägge gångerna som Alice har fått det så har det varit strax efter sparkskador. Det gör ju inte saken bättre att hon skaffar sig nya under behandlingstiden heller! Vissa djur och människor är dessutom mer infektionskänsliga än andra och Alice får ju lätt mugg och även strålröta så hon är väl predisponerad att få även allvarligare infektioner.

Jag är också infektionskänslig och jag tror att jag denna gång fått ett lättare utbrott av Aureus-infektionen då jag fått stora och små utslag i både ansikte och på armar av en typ som jag inte har fått förut. Jättekul… Inte. Även på mig verkar det vara svårbehandlat, men jag hoppas på att bli av med det fort, för det är inte kul att se ut så här.

Infektionen är bedragande också för den går väldigt upp och ner i det avseende att det ena stunden ser ut att vara nästan helt borta, medan nästa dag har nya små och/eller stora utslag brutit ut som är mer eller mindre envisa att komma till rätta med. Håll tummarna att vi blir av med detta snabbare än förra gången som tog ett halvår att bli av med helt och hållet.
Alla bilder i detta inlägg är från den nuvarande infektionen. Den förra som hon hade vintern 2009-2010 var mycket värre och orsakade att hon blev skinnflådd på alla fyra benen. Det var fruktansvärt!


…men föga förvånande eftersom det ju faktiskt bara är i början på mars ännu så detta fram-och-tillbaka-vädret kan ju fortsätta ett tag till. De har ju dock lovat varmare dagar redan i helgen, så det är ju härligt om det stämmer.
Jag vet inte om det syns så bra på bilden eftersom jag lägger upp detta via mobilen, men det är – kors i taket – Alice som står där bland grenarna. Jag är helt förundrad över att prinsessan som kan stå inne hela dagar om det kommer en regndroppe på henne väljer att stå ute nu. Hahah – jaja, det är ju det som är tjusingen med lösdrift: de får välja själva.
Upplagt via mobilen

Efter ett antal vändor med både Windows Movie Maker och YouTube (varför ska det alltid krångla så?!) så har jag ÄNTLIGEN fått ihop en video från den 15 februari 2012 när Alice och jag hoppade lite och hon hoppade 1.20 för första gången med ryttare.
Videon går att se i HD 720p

Jag gjorde det stora misstaget att kolla på min hyllningsvideo till Fiffi så nu har jag gråtit i över en timme och kan således inte sova. Det har gått lite mer än två år sedan vi fick ta bort henne – när ska smärtan lindras? Det gör fortfarande lika ont. En hyllningsvideo till Ludde har jag inte ens klarat av att göra än eftersom det gör så ont att det känns som om mitt hjärta ska sprängas.
Jag är så glad för Angelicas skull att hon äntligen kunnat komma igång med ridningen igen. Olle är nu tillräckligt bra för att sättas igång så jag hoppas verkligen att de kan hålla igång nu!

Det blev uteritt igen och för varje dag har jag ökat både själva arbetet och tiden som vi varit ute så igår var vi faktiskt ute en timme – vilket jag är helt förundrad över att min kropp klarade av! Alice var återigen HELT överladdad och slappnade inte av en enda sekund på hela timmen. Jag försökte rida lite öppna, skänkelvikning, halvhalter och så vidare för att få henne lite mer lösgjord, men det hjälpte inte. Hon behöver jobba av sig överskottsenergin helt enkelt.
Det är lite kallare nu igen vilket har gjort underlaget hårdare så jag kunde inte galoppera så mycket som jag egentligen hade tänkt att göra, men det blev lite i alla fall. Sedan fick hon klättra tre gånger upp för klätterbackarna, fler gånger blev det inte för hon blev för upphetsad av det. Vid klätterbackarna finns en liten sandplan där jag red en volt/serpentin övning för att få henne att slappna av – vilket inte heller det lyckades särskilt bra på grund av all överskottsenergi. Jag kan beskriva och visa övningen i ett annat inlägg.
Dagens outfit gick i bruna och beigea toner (förutom sadeln då, den kan jag ju inte ändra färg på från dag till dag).

Sötnöten fick sin ettårsvaccination idag och han verkar än så länge inte så påverkad av det mer än att han spydde i bilen, men jag tror det beror på åksjuka. Han har stora problem med att åka bil och det slutar – tyvärr – ofta med att han spyr. Stackars liten…
Upplagt via mobilen

Bild från idag
Jag har kunnnat rida tre dagar på raken utan att höften har gjort alltför ont! Höger höft känner jag inte av alls! Jag minns inte ens senast det hände! Måste vara för typ ett år sedan eller något sådant. Hoppas det fortsätter så!
Jag har verkligen saknat att kunna rida regelbundet. Tyvärr är det ju alltid någonting som kommer i vägen: sjukdomar och skador på såväl mig som Alice, mina kroppssmärtor, mina sömnbesvär (som gör mig extremt trött och matt emellanåt), mina besvär med migrän och IBS (magproblem) och sedan vill det ju till att det är tjänligt underlag också.
Håll tummarna för mig och Alice att det någon gång vänder! Just nu njuter jag dock av att jag faktiskt kunnat rida överhuvudtaget!!

Alice ÄR verkligen bäst i världen på att skada sig.
Upplagt via mobilen
Jag vill så gärna köra in Alice! Jag började med det när hon var tre år, men hon fick panik när jag försökte sätta ett däck bakom henne så jag insåg att vi skulle behöva vara flera stycken (eller minst två), men jag hade inte direkt någon jag kunde be om hjälp. Så efter det blev det aldrig av att jag tog upp inkörningen igen. Tömköra går ju redan så det är ju det där med att spänna fast någonting på henne och ljudet som blir bakom som är problemet.
Nu har jag ju Sara, Mickan och Angelica som kanske kan hjälpa mig om de vill och har tid, men det ska ju bli av också! Ett annat problem är att jag inte riktigt vet hur vi ska börja. Jag har ju kört in hästar förut, men hon är ju uppenbarligen extremt känslig och explosiv av sig. Men, det blir väl ungefär så som jag gjort tidigare ändå, fast lite försiktigare.
Alice som treåring – 2009
Vi kommer att börja med att fokusera på ljudet. Hon gillar INTE att det låter mycket bakom henne (och att det överhuvudtaget är någonting annat än en människa precis bakom henne) och att det hela tiden sitter fast i henne så att hon inte kan komma ifrån det kommer att göra henne ännu mer stressad – precis som det blev när jag försökte fästa däcket bakom henne. Jag hann bara fästa på ena sidans draglina, sedan fick hon panik och började spinna runt och fastnade i longerlinan och så vidare. Därför behöver vi vara flera stycken.
När det går bra så kan man börja träna på att ha fusk-skaklar så att hon vänjer sig vid att ha någonting stelt/hårt utmed sidorna. När det fungerar bra så kan man kombinera skaklar med ljud och sedan även med lite vikt. När allt det går bra blir det dags för sulkyn/rockarden som jag givetvis har vant henne vid genom att låta henne titta på den, leda henne över skaklarna, tränat på att backa in mellan skaklarna (det gillade hon inte!), dragit vagnen bredvid henne, rört henne med skaklarna och så vidare. Det var dock ett bra tag sedan jag gjorde vagnträning med henne så det får jag börja med igen!
Någon som har några bra tips som de vill inflika så tas det tacksamt emot!