Feelgood Miniatures

Som en del av er kanske redan vet så gick ju Alice från lättlastad till mycket svårlastad på en dag för cirka ett år sedan när hon var konvalescent. Det hela började efter att vi varit på djursjukhuset hela dagen och hon hade genomgått mängder med undersökningar och behandlingar (mer eller mindre samtliga i trånga undersökningsspiltor/bås) och totalt fem sederingar (lugnande sprutor). Jag antar att hon fick nog och när vi då skulle lasta för att åka hem tog det helt stopp i huvudet på henne. Hon totalvägrade att gå in. Vi fick hålla på hur länge som helst och ta hjälp av personalen på djursjukhuset och till sist gick hon i nästintill ett chocktillstånd in i transporten. Inte idealiskt på något vis. Efter det går hon oftast i en gång (med viss tvekan), men sen när man ska hem igen så kommer problemet tillbaka.

Den som känner mig vet att jag inte brukar ha problem med svårlastade hästar. Tvärtom brukar jag vara den som kan lösa problemet med en svårlastad häst ganska snabbt. Men, med Alice har det varit svårare eftersom hela hennes personlighet ändrades då hon var konvalescent och det utlöste något i henne som gör att hon kan gå helt i baklås – mentalt – och bli totalt okontaktbar.

Jag har tänkt att lastträna flera gånger tidigare, men då jag inte har någon egen transport har det inte blivit av och sen blev det vinter och jag tycker inte det är optimalt att ha lastträning på snö och is för risken att förvärra situationen med att hon till råga på halkar är helt enkelt för stor och det är inte värt det!

Men nu har jag fått låna hem min systers transport och den ställde vi mitt på gårdsplan som jag stängt till med grindar så det blivit en inhägnad och så öppnade jag fronturlastningen och bommarna så transporten var så öppen som möjligt. Sen fick Alice gå helt lös och undersöka den på egen hand en stund. Därefter högg jag tag i lite godis och gick in i transporten själv och stod där med godis. Då blev godisgrisen nyfiken och med lite ”mutande” så började hon kliva på. Ganska snart hade hon inga större problem med att kliva på och backa ur och hon var inte rädd, utan lugn. Bara lite misstänksam.

Efter en stund fick jag upp henne hela vägen (först gick hon bara halvvägs – dvs hon gick in med framdelen, men bakhovarna stod kvar på lämmen) och hon kunde dessutom stå kvar där en stund och äta.

Efter ytterligare tålamod, mutande, uppmuntrande och mycket lirkande så fick jag henne att gå hela vägen genom transporten (upp på lämmen, in i transporten och ut genom fronturlastningen). Efter tredje gången avslutade jag träningen.

Ska träna imorgon igen, hade jag tänkt.