Minisarna är underbara små gosingar med stora personligheter! Det finns väldigt många fördelar med att ha en miniatyrhäst jämfört med en stor häst, men inte BARA fördelar! Det finns några nackdelar också. En av dem är att de kan skrämma livet ur en.
Jag upptäckte häromdagen att mina kära hästar med sin urgulliga storlek också kan göra det svårt för mig att se var de är. Kryppe skrämde livet ur mig när jag inte såg honom NÅGONSTANS! Han såg inte ut att vara vare sig i sin lilla ligghall, eller i hagen.
PANIK!!! VAR är hästen?!? Jag kunde verkligen inte se honom och då är ändå hagen väldigt öppen så det var ju inte så att han blev kamouflerad i en skogsdunge, eller liknande (som getterna när de ”försvann” i det höga gräset i somras. Magnus och jag stod länge och väl och kikade ut över hagen – inga getter! Plötsligt sticker någon av de vuxna upp huvudet och DÅ först såg vi dem!)
Jag ropar på honom några gånger – ingen respons. Paniken ökar. Har han rymt? Men, stängslet är helt och jag tror faktiskt inte han skulle gå så långt om han kom lös. Han är så lekfull och social att han nog skulle passa på att gå för att hälsa på de andra hästarna…
ÄR HAN STULEN?!?
Jag ropar en gång till, lite högre denna gång, då ser jag honom! Han kikar fram bakom två hösilagebalar som står precis utmed staketet och tydligen skapar ett perfekt litet vindskydd för där stod han och sov! Hahah! Han är så liten att han inte syns bakom två hösilagebalar!!!
Puh! Kunde skrattandes andas ut… För denna gång…
Feelgood Miniatures 
Han ser ut att fråga: Vad är det om, jag står ju här – hahaa!
Skämt åsido, har själv fått uppleva liknande panikkänsla (verkligen inget man önskar få uppleva igen!) – så jag vet vilken lättnad och hur skönt det är att se/veta att allt är väl/alla är väl hemma!